Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 2

Landolina sarkastiskt. Han har uppvisat buru mycket hjeltar kunnat inspirera honom. — Per Baccho! larmade Hyppolit, om han följt mig till Ungern. Der vankades ära, guld och ämne för ett dussin hjeltedikter. Men den gode mästaren fruktade för det stränga klimatet, lemnade mig och gick till Alfonso. Madonna! Jag tänker jag, att i det vilda bergiga Garfognana, dit hertigen skickat honom för att stilla uppresningen, blåsa icke mycket milda zefirer. Ariosto lät det mörka, melankoliska ögat hvila en stund på kardinalen; derpå sade han anspråkslöst: — Den verklige sångaren sjunger som fogeln på qvisten, utan tanka på guld eller ryktbarhet; han sjunger, emedan han måste, emedan en inre drift tvingar honom dertill. Om sångälskande furstar belöna skalden, så resa de derigenom ett monument åt sig sjelfve, icke åt honom. Om hertig Alfons missbrukade poeten, i det han gaf sir tjenare ett olämpligt uppdrag, som denne för öt rigt med framgång utförde, så må han derför sva ra inför sig sjelf och sin ära. Jag beklagar mig icke — Ni är en tapper man, min herre! gör mi; den äran att räcka mig er hand! sade en gubbe i mörk drägt, med en bred gyllene hederskedj: om halsen, samt hårda, högst martialiska anletsdrag. Det var guvernören i provinsen, grefve Vespasianos far. — Jag räcker er icke handen, tillade ban, det han skakade Ariostos, emedan foiket kallar er den gudomlige, icke för. det ni förstår görs vackra verser, utan emedan jag i er aktar den trogne tjenaren, hvilken, ehuru icke. af sin herre efter förtjenst belönad, likväl icke anklagar denne