drift och hog för arbete hos ungdomen alltför litet svarade mot dess behof af beggedera uti vårt land, (sid. 48). Afund och öfvermod mellan lärjungarne böra mycket mera ega rum uti en skola, der klassjäsning begagnas, hvarest de skickligare eller flitigare lärjungarne, å ena sidan, icke se sig komma fortare, oaktadt deras större duglighet eller arbetsamhet, och hvarest de mindre begåfvade icke heller se sig åtnjuta tillbörlig rättvisa för deras partiella färdigheter, än i den ämneläsningsskola, hvarest hvarje lärjuoge värderas efter sin förtjenst i hvarje ämne, och ömsom är sina kamraters undervisare eller lärjunge, allt efter som han i olika ämnen står före eller efter dem (sid. 39). Detta betänkande är till Konungen ingifvet. — Hörom ett profstycke ur Biskop Agardhs reservation: Likasom klassindelningen är grundad på en falsk åsigt af menniskonaturens intelektuella sida, är den det ännu mera af dess moraliska. Det kan ej betviflas, att underyjspingssättet, såsom saknande den lifvande principen i all underVisning, tenderar att åstadkomma hos barnet likgiltiShet lika mycket gör hedern, som för yanhedern, förakt för större förtjenster är ens Cona, hat till skolan och en deraf naturlist härflytande likgiltighet för sina lärare, en sinnesstämning, som, om den fullt får rota sig, visserlige? skall förstöra äfven de bästa moraliska an1ag,. — Att flyttning icke beror endast af vitsordad kunskan, har jag nyss ofvan bevisat, med skollagen i hand, då dertill blott fordras de flesta, icke alla lärares bifall. Jag tillägger att skollagen (Sect. 4. Kap. 4, 8 8) äfven gör flyttningen beroende af lärjungarnes mängd,. Att väld och konsideratiorer måste uppkomma, då flyttning icke beror endast af kunskap, följer så uppenbart af sakens natur, att man väl icke behöfver uppgifva någon viss skola, der det inträffar. — I afseende på bristande skoltukt har jag antagit den som ett faktum, kändt af alla som genomgätt våra allmänna skolor, men jag bar afhållit mig från att måla den med de bjerta färger, som den ,utmärkte mannen Rektor Boivie gjort, sjelf lärare vid en skola, som anses vara en bland de bästa. Han säger: Genom dessa upprepade och med framgång krönta försök (— nemligen att afgå från skolan —) uträttas så mycket, att all tukt och allt allvar i ungdomens behandling måste försvinna. Vågar (hör!) en lärare tilltala en yngling antingen för oordentlig lefnad eller försumlighet i studier, så får han bereda sig på, att den tilltalade genast lemnar läroverket .... Lärarnes befattning, som annars skänker så många tillfällen och anledningar till glädje, måste bli tröttande för dem, då de icke mötas af lärjungarnes kärlek och tillgifvenhet, eller då ställningarne äro sådana, att det är svårt, om ej omöjligt, att vinna och bibehålla tillgifvenhet utan uppoffring af nödigt allvar. Lärjungarne å sin sida blifva trumpne, tredskne och uppstudsigen .... Månne icke sjelfva tidsandan med sitt dåliga rykte hufvudsakligen härrörer af den efterlåtenhet, hvarmed ungdomens fel och utbrott af okynne måste öfverses i skolor och gymnasier (hör!) likasom de öfverses i föräldrahusen, .... Om det också skulle lyckas att, oaktadt ungdomens ständiga försök att göra sin vilja till lag, bibehålla ett sken af disciplin; så måste man dock eftergifva mycket af det allvar, bvarmed studierna drifvaso. (hör! hör!) — Göras oss flera vittnen beho!?, Rörande den af insändaren mot svenska folket utkastade förebråelsen, att ej förstå inskrifterna på sina största konungars stoder, säger Hr Hazelius: VEtt märkvärdiet prof å förvridna åsigter från den sida, som jag ville kalla den falska lärdomens; är att den med hån förebrår medborgare, att de icke kunna to!ka iaskriften på sin störste konungs bildstod, i stället för att med mig beklaga den falska lärdomens välde, hvilket till denna dag varit så mäktigt, att inskriften på våre konungars bildstoder är på ett språk, som den största mängden af medborgare icke förstå. Man skulle tro Gustaf I varit Latinarnes konung! Gamla uppgräfda minnesvårdar, med latinska inskrifter, bruka åt våra forntidsforskare utvisa, hurn långt Romare-väldet sträckte sig. I fall, om tusende år, då våra stoder fallit, kultur ännu finnes uti Europa, skola dessa inskrifter välicke vilseleda forskare att tro Rom öfver oss herrskat, men våra stoders årtal skola vägleda dem huru länge den falska lärdomen här fört spiran och kunnat nedtrycka ett folks ädlaste fosterländska känslor. — Får man på Romarnes hjeltestoder se grekiska inskrifter? Eller på Grekornes egyptiska? Nej. Forntiden var äkta klassisk. Derföre satte den det fosterländska främst. Vi äro ap-ktassiske: derföre göra vi tvertom. pJag tror verkligen att icke så liten kunskap om forntidens kultur kan finnas, äfven om man icke på grundspråket kan läsa dess författare, och vet icke hvarföre detta bekännande skulle lända mig till mera vetenskaplig mehn eller mera bevisa min ytlighet, än det anses förminska anseendet hos den förnämste och snilrivaste af det gamla skolsystemets förfäktare, att anföra yttranden af Aristoteles på latin, emedan han säger sig ej kunna läsa de grekiske filosoferne på grundspråket (Bihang till Odalmannen s. 440). Icke utan märkvärdighet är att de, som öfverdrifva de klassiska studiernas värde, behandla med sådant lit:erärt förakt dem, som icke känna gamla språk, anse dem för fribytare, snapphanar eller annat löst folk — gens sens aveu — på detlitterärastridsfältet — under det den utmärktaste af dem får bekänna sig sakna kunskap på grundspråket om den utan all j;mnförelse märkvärdigaste och rikaste delen af den klassiska forntidens litteratur — den helleniska, hvilken. enligt allas deras vitsord; som kunnat anställa jemnförelse, eger i episkt, dramatiskt, lyriskt, förmadar Havreddin Barbarossa är starkare än