Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 2

doms bildning, hvaraf i sista hand all vår framtid beror. Hr Boivie, ehuru sjelf Upsaliensis, rönte föga medhåll vid Universitetet (om man undantager ett separatvotum af prof. Fahlerantz, som synes hafva uträttat ingenting). Man fann ifrån alla håll förslaget om Studentexamens borttagande blott innebära ett försök för de fallna gymnasiernas upphjelpande, men icke i den förnuftiga meningen, att få dem i grund förbättrade, utan endast så, att deras brister mera skulle undanskymmas genom upphäfvande af den kontroll, som studentexamen utölfvade på de nedre läroverken. En af Upsala akademis utmärktaste och mest respekterade lärde, professor El. Fries, uppträdde i tidskriften Frey (XIV H.) emot Hr Boivie, och gaf sitt bifall åt Hr Hazelii framställning, både om bibehållande af Studentexamen och om nödvändigheten af Elementarläroverkens förbättring 1 det hela: blott i den enda omständigheten ifrån honom skiljaktig, att Hr Fries försvarade den vid akademien införda s. k. Preliminarist-författningen, ämnad att vaka öfver ynglingar, som, utan att ännu kunna blifva studenter, under tiden dock vistas vid universitetet: en författning, den Hr Hazelius funnit olämplig. Hvad som blifvit yttradt för och emot denna enskildhet på begge sidorna, nekar oss rummet att anföra, hvarföre vi, i och för den, hänvisa läsaren till H:rr Hazel och Fries egna uppsattser; men några ord ur början af den sednares afhandling i Frey måste vi meddela, för att visa, huru äfven en lärd, då han är klarseende och fördomsfri, kan tänka om korporationers obenägenbet till förbättringar. Man besinnar icke, säger Hr Fries, alt aldrig någon korporation reformerat sig sjelf, dertill ej tvingad af en yllre impuls; om en eller annan medlem anar det närvarandes behof, skall allt:d pluraliteten söka styra, och de mest verksamme, att än mer framdrifva på den en gång fastställda banan; varna för tänkande och lärande af annat, än de sjelfva tänkt och lärt. För hvarje hinder, som på denna bana möter, sökes orsaken icke i dennas måhända ensidighet, utan i den störande attraktionen af något annat utom densamma, Hvad Hr Fries här uppriktigt uttalar, utgör den sorgliga erfarenhet, som det lefvande siägtet måste vidkännas, icke blott rörande skolverkets, men i och för all reform. Man tycker sig böra vänta, att män, som sitta vid styret af ett verk, mer än andre skulle vara angelägne om verkets förbättring i hvarje möjligt fall; man tycker sig hafva skäl att hoppas, det personer, åt hvilka så wvigtiga uppdrag blifvit lemnade, icke skulle sakna kännedom a! Historiens ständigt upprepade lärdomar om förändringar, som skett i fordna tider och med lika stort skäl böra ske nu. Men förgäfves! Vi se öfverallt sanningen af hvad professor Fries anmärker: korporationer reformera aldrig sig sjelfva De måste dertill drifvas af någon utifrån kommande påtryckning, så stark, att styresmännen icke kunna eller icke våga motstå den. Det är bedröfligt nog; men då det icke kan ske på annat sätt, så återstår endast det medel, nödvändigbeten gifver. Ty mensklighetens sak kan ej få ligga nere, för några inbilske styresmäns motspänstighet. Amice Corydon — aut volens aut nolens! heter det. Ingenting skulle vara oss kärare än att de i hvarje högre eller lägre institution maktegande ville hölja sig sjelive med äran af at! bafva uträttat någonting för sina underlydande verk: men, om de icke söka denna ära, om de ringa skatta samtidens kärlek, om de förakta ef. terkommandes tacksamhet, hvem kan då bjelp: dem? Det uppväxande slägtet, som ser sina öm maste behof försummade eller motarbetade af män i hvilkas hand vården är satt, måste gå att sök: bjelpen hos sig sjelf. Detta kallas att appeilerc till folket och massorna. Man må kalla det hvac man vill, så kan det icke undvikas; och skulder är deras, som frambringade appellen. Ifrån denna lilla sidoblick återkomma vi til läroverksfrågan. Det dröjde ej länge, förrän Hi Hazelii bok, refererad i Aftonbladet och Daglig! Allehanda, rönte en motståndare i Svenska Biet hvilken, rustad med alla de gamla skälen för då äldre skolformerna, framsade hvad som redan för. ut några tusen gånger blifvit yttradt och veder lagdt, men som likväl nu för sin del ver nylt ge nom den egna titeln på Afhandlingen: Om Klass läsning och Kadettbildning,, hvarmed åsyltade att bibringa läsaren den ölvertygelsen, hurusom den nya Skolmethoden (Nya Elementarskolans vore densamma som Kadetternas. Vid tillfälle skulle naturligtvis också de lika befängda skildringarne framdragas om det nya skolsystemets utrotningsbegär mot de klassiska språken, synnerligen vitsordadt genom det bekanta faktum, at! Nya Elementarskolans till universitetet afgångna elever bevisat sig kunna mera latin, grekiska och