Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 2

— Hvar fan har ni tagit allt det der narraktiga tyget ifrån, mäster Ludvig? Den som gjort denna fråga, Var en man i sin craftfullaste ålder, med ett rundt, mycket rödbrusigt ansigte. Fan bar en riddrägt af violett sammet, öfver hvilken en liten scbarlakansröd mantel, som icke fullkomligt räckte ned till armbåsen, och vid sidan en lång huggoch stickvärja med korgformigt bandtag, ganska besynnerligt tog sig ut. Den svartklädde kastade en hånande blick på den frågande och svarade: — Under det guden Mars utrustade ers Reverens (så benämndes den tiden kardinalerne) med sina gålvor, bevärdigade Apollo eder tjenare med en kanhända tom, men dock icke alldeles ointressant dröm, hvars innebåll det der narraktiga tyget utgjorde. — Sjelfva f-n skulle icke kunna hitta på något mera tokigt och konfyst, än hvad som spökar i bjernan på en poet! fortfor med ett högljudt skratt Hyppolit af Este, ty det var han. — Och han skall det inte heller, med Guds bjelp, ers reverens, sade en fin, sirlig man, — Det blir mig alltid en stor skillnad mellan bvad sånggudinnan och Belzebub hviska sina lärjungar i örat. — Rätt, Mo!za, rätt! svarade kardinalen skrattande. Ni är en lustig kurre. Ni borde följt mig på mitt sjötåg; vi skulle haft många upptåg tillsammans, som vi sedan kunnat skratta åt. — Hufvudsakliga uppgiften för en poet skulle väl eljest vara att besjunga ers reverens tåg; men jag för min del är en dålig Tyrteus; jag är blott en simpel kärlekssångare, fortfor Mo!za. — Det vore något för mäster Ludovico! sade