Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 2

för otack och för det ni, ehuru ni hade tillfälle att rikta er, likväl förb!ef fattig och knappt samlade så mycket som behöfdes, för att bygga ert lilla hus i Ferrara. — Ni är mycket god, äd!e grefve, sade Ariosto, i det han vänligt skakade den gamles hand. Ni skrifver imedlertid på min blygsamhets räkning mycket, som endast följde deraf, att jag eger så få behof. En skald bör dessutom icke ezga mycket. Han är liksom en fogel, hvars sång förderfvas af öfverflödig näring. Också är mitt lilja näste ingalunda obeqvämt och jag har, såsom jag tror, med rätta låtit inrista denna devis öfver dess dörr: Parva sed apta mihi, sed nulli obnoxia, sed non Sordida, prata mea, sed tamen ere domus. — Jag har kännt er far, mästare, fortfor den samle grefven, med dyster blick. Han var domare vid tribunalet i Ferrara, och jag såg honom ofta hos Herkules den förste. Han hade tio barn och deribland en son som ni. O, det gifves eller gafs åtminstone lyckliga fäder! Den gamle hade fastat sin blick på Vespasiano; denne såg ned på golfvet framför sig med likgiltighet. Landolina 1og hånande. Alit detta skar Julia i hjertat; hennes motvilja för Vespasisno tilltog så mycket mer, som ton och blick hos den gamle grefven tydligt förrådde, huru djupt bekymret öfver sonens uppförande tärde bans själ. Samtalet vände sig derefter kring kardinalens förestående sjötåg. För den sednare syntes hela företaget lätt och segren viss, — Jag är af den mening, sade den gamle, skakande-hufvudet, att ni har mer att göra, än ni