Aftonbladet – 23 november 1843, sida 2

nad i en sådan sak. EA OM QVINNANS BETYDELSE, med anledning af Familjemödrars uppfostran eller Menniskoslägtets förädling genom Qvinnan, al Aime Martin; öfvers. af I. Vesterberg. Andra upplagan. Stockholm, hos Norstedt 4843, 3567 sidor, stor 8:0,) å 2 Rdr 24 sk. Bko. Detta allmänt bekanta filantropiska arbete behöfva vi icke här vidare förorda, än att blott anmäla l dess tillgänglighet i bokbendeln genom en ny upplaga. Ämnet, som det vidrörer, är dock af så djup betydelse, så intressant omfattning, att vi af detta skäl önska dröja litet dervid och föra våra läsare med oss. Aim Martin skrifver en ganska behaglig stil, visserligen något för vidlyftig och kringsvälfvande, men också derigenom lättläst, emedan man icke vid hvarje period behöfver tänka för mycket. Hvad kedjan af hela hans framställning beträffar, så kunde väl dervid vara åtskilligt att erinra. Men hans grundtanke: nödvändigheten af Qvinnans högre uppfostran, och denna uppfostrans vigt för samhällets, för hela slägtets välgång, är icke blott otvifvelaktigt sann, utan af största angelägenhet att få allmänt spridd, få djupt fästad irmenniskors öfvertygelse. Författaren tillhör dentalrika klass af skribenter, som, i frågan om menniskans andliga förmögenheter, sätta den renade och ädla känslan ofvanom förståndet, och derigenom lägga en grundval af värme under framställningarnes klarhet. Nekas kan väl svårligen, att härigenom en stor kraft vinnes, icke blott till upplifvande af hjertan och själar här och der, utan till hänförande af hela massor, elektriserande af hela allmänbeter, till intresse för det goda framförallt, och derigenom tillika för det sanna, såsom det förras redskap vid utförandet af sina välvilliga afsigter. Aime Martin står genom detta sitt grundlynne på samma linie, som Rousseau (hvilken han också tagit till utgångspunkt för sitt arbete), och, längre tillbaka, Pascal, St. Martin, Bernardin de St. Pierre m. fl., elier som Svedenborg och Thorild hos oss. Oaktadt sin likhet med dem i det allmänna grundlagret, skiljer Aimö Martin sig likväl myeket ifrån dem, både i afseende på skildringssättet och de derivativa tankar, han använder för sitt systems utförande i de mindre dragen. Han har utgått ur, den fourrierska skolan, och tillhör väl den i vissa fall ännu, ehuru han, såsom man ser af inledningen, funnit skäl att frångå dennas vanliga riktning, för att på den stora, allmänna, socialistiska banan utvälja för sig enskildt den stråt, som har Qvinnans uppfostran till hulvudsakligt ändamål. Hvad vi straxt i början utan tvifvel skulle hafva skäl att anmärka emot Aime Martin, är, att han fäller utlåtelser om förståndet, hvaraf man kunde draga den slutsats, att han vill detta nättopp ingenting. Han kallar (sid. 45) förståndet den jordiska delen af menniskan,, och synes sätta det alldeles utom själen, det gudomliga väsendet i menskligheten,. Vi fråga då, hvarest inom en persons hela tillvarelse förståndet kan vara till finnandes, om icke i själen! Då man, elter vanligt språkbruk, med menniskans jordiska del menar hennes kropp, så skalle, om vi ville taga förf. på orden, förståndet komma att utgöra en kroppsdel, en fysisk lem, och dess utredande bemfalla under Anato mien, i stället för Logiken. Något så absurd bar förf. visserligen icke afsett, ehuru det ligge i hans ord såväl på detta ställe, som på mång: andra, der ban, hänförd af ett visst slags gansk: märklig fanatism emot det rationella, förlöper sig och derigenom betydligt skadat systemet i sin e gen framställning. Ty hvad han ibottnen menar är hvarken, att mennissan skall vara utan för istånd, eller att icke detta sjelf utgör en själsegenskap mäktig, ej blott att lyfta sig upp emot det Gu