Kn 7, nn nr nn sjelf? Klart inse vi, att utan detta uppsökande och utfinnande menniskorna aldrig skola kunna sammanjemkas till någon fruktbärande förenad verksamhet — sådant som t. ex. ett Samhälle måste vara — de skola blott stå stolta, åtkiljda, höga, absoluta, hvar och en på sin punkt. Det behölves följaktligen här en vis motrix (drifkraft) i sinne!laget, som förmår den enskilde att uppsöka den allmängiltiga enhet, hvarigenom han kan sammanbhänga med alla andra, utan att derföre förlora hvad som rättmätigt tillhör hans egen personliga karakter. Denna drifkraft, som skall sätta personen i gång till möte af en annan och slutligen till möte af alla, kan icke ligga ensamt i den lilla yttre förnuftighet, hvarmed han dagligen lefver och har sig; ty om denna håller sig fast i tanken att utgöra förnuftet sjell — hvilket den, efter hvad erfarenheten visar, på egen (eller rättare: ensam) hand vanligen ganska ofta gör — så finnes deri ej vidare det ringaste kraf för personen, att vika ur sin ställning. Han går i sina tänkesätt icke ett steg: han står stilla, oberoende, fast, en hjelte på sin post: och när alla stå så, sker dem emellan ingen öfverenskommelse, åtminstone ingen så stor och fullkomlig sammangjutning, som behöfves för att samhälle af hvad slag som helst (andeligt: kyrka; verldsligt: stat), eller ens familj, skall vara. Detta visar således bristen i hela detta slags system af naken eller uteslutande rationalism, som man kan datera ifrån Des Cartes. Den vis motrix, hvarom vi talat, den drift att vilja gå andra till mötes genom uppsökande af ett gemensamt, större förnuft, doldt under alles yttre små förnuftighet — men till erkännande hvaraf denna, såsom sådan, icke på egen hand har skäl att skrida, emedan den dermed skulle upphäfva och förneka sig sjelf — denna kraft, som sätter menniskorna i rörelse till hvarandra, till förening, till sammanzgjutning, är verkligen irrationell (förnuftlös), på det sättet fattadt, att man icke för någon person kan bevisa skälet, hvarföre han skall gå åstad härtill, om han icke redan känner sig fallen härför, d. v. s. icke behöfver något skäl, utan går ändå. En sådan vis motrix, en sådan drift till förening, en sådan förnuftlös kraft (förnuftlös eller irrationeil,, nemligen, icke i mening att vara emot förnuftet, utan öfver eller utom detsamma), är den högre menniskokänslan, som man kallar Kärlek. Såsom sådan kan den följaktligen sjelf aldrig bevisas, eller ens genom skäl fram-manas: tvertom, när den finnes till, ler den åt alla bevis för, e!ler om sig. Men om denna högre menniskokänsla hade Cartesius icke talat i sin lära. Derföre brister , också detta system på den drifkraft, menniskorna behöfva, för att rent gå till hvarandras möte under diskussioner, och komma till någon stor, verklig enhet i tänkesätt eller handling. Cartesianismen verkar med säkerhet nedrifning (ofta en ganska nyttig och helsosam nedrifning), men icke uppbyggande, om den ej sättes i förening med den känslans drifkraft, hvarom vi talat. Detta var innersta grunden — icke till fransyska revolutionens id i sund och ljus mening, sådan hon fortfar att arbeta sig fram genom tiderna — men till fransyska revolutionens nattsida, dess bilor, schavotter, brandfacklor. Rousseav framstod i Frankrike såsom den förste store representanten för den meningen, att af den högre, varma menniskokänslan göres i veriden behof, mera än af det blotta förståndet. I bvilket sammanhang Rousseau härigenom står till äldre författare, hvilka äfven förfäktat känslans företräde eller högre rang (primaute), och satt det Goda i värde öfver det Sanna, skulle föra oss för långt att här visa. Men att, detta förutsatt, Rousseau för öfrigt är en ganska stor vän så väl af förståndet (la raison)), som af la philosophie, så mycket han än kämpar emot dem, när de blott bestå i naken Scholastik, det intyga både hans egna skrifter (t. ex. le Contrat Social), genomträngda af ett eget tankesystem och al filosofi, så mycket som någon annans (ehuru l naturligtvis af rousseauiskt skaplynne), och än mer det nära förhållande, hvari han personligen stod till Diderot, Eneyclopedisterne och hela den cartesiskt tänkande skolan. Rousseau var tankens man, så väl som de; men han var tillika, och derutöfver, känslans man. Härigenom står Rousseau, mera än Cartesius, i spetsen för de ider, som innehålla fransyska revolutionens mening, i sin helhet fattad, sund och ljus, och icke blott för nattsidan, der Cartesius är banårföraren. Såsom också, i denna ljusare och bättre mening tagen, hela den hvälfning,. hvilken fått sitt namn af fransyska revolutionen, är långt ifrån slutad ännu, knappt mer än begynd, fortfar Rousseau:att hafva en betydelse äfven i vår tid, och i de kommande. Han skall icke vederläggas; men han behöfver fulländas. Vi skola med några ori se, huru hans linie kommit att börja, och hvarest Rousseau, för sin del, slutat henne. (Forts. e. a. g.) Man kan ännu knappt få någon pålitlig reda på ställningen i Spanien, i anseende till den olika färg hvari. allt framställes af berättare från de olika partierna. Se här huru en korrespondensALL. lan muvananda vracxarincane intracca hat.