Aftonbladet – 9 november 1843, sida 2

Hon var anklagad för det förfärligaste af alle brott, — mord på sitt eget barn. Nära vid dörren samtala sakta tvänne personer den yngre af dem synes vara en resande från der närbelägna gästgifvaregården, (åtminstone är har försedd med resväska på bröstet och piska i han den) för hvilken den andre, en medelålders mar med ett strängt, misantbropiskt utseende och nås: ra få hårstrån öfver bjessan, tyckes: hafva redo gjort för det förevarande målet och omtalat brotts: lingens lefnadsomständigheter: Och är hon skyldig till detta brott ?) Hon har sjelf erkänt det. Hur är det möjligt! Denna rena, oskyldiga barnasjäl, som uppammades i nödens skola, som ej egde den dunklaste aning om tillvaron af last och brott, hur kunde hon så snart falla ett offer derför ?) Ack, det har händt henne, som tusende andra; verldens hvirfvel ryckte henne med sig hvad hon lärt i armodets skola, utplånades i civilisationens. Tror ni då ej; att lifvet och dess lustar har ett annat utseende från barndomens och olyckans inskränkta synkrets, än från njulningsårens och medgångens? Men likväl måste, i djupet af hennes själ, qvarbo någon gnista af den fordna oskulden, som om den rätt vårdas, bör kunna flamma upp igen. ty jag tror, att den som engång sannt och djup! erfarit denna känsla, engång känt sitt bjerta klappa vid en ädel gerning, icke så Snart kan sjunks så djupt, att han glömmer allt minne deraf,, Bahl Ni har ännu icke pröfvat verlden nog. min herre, för alt känna den tillräckligt. Ni kar vara glad deröfver. I en annan vrå af salen står en gumma mec små grå, hvassa ögon, tunna läppar och ett skrynkligt ansigte, som till bälften undanzöms af en sto: brandgul shawl, och hviskar halfhögt till sin dotter, som uppstigit på en bänk. derifrån hon nt utsträcker halsen öfver de närståendes hufvun: