Aftonbladet – 9 november 1843, sida 2

enda signalement som generalstaterna bestått. Men nu finner han tvenne subjekter, hvarpå detta låter tillämpa sig: utom Czaren finnes der nemligen en rysk soldat, Peler Ivanow, hvilken utbytt seväret mot täljyxan; hans ringa stånd hindrar honom ej att älska borgmästarens brorsdotter Maria, och hon älskar honom tillbaka. Denne tager van Bett för den sannskyldige. Bland de i staden vistande främmande diplomater hafva så väl den franska som engelska ministern kommit under fund med, att Czaren vistas förklädd i Sardam, och båda önska att vinna honom för sina monarkers intressen. Den engelske tager Peter Ivanow för Czaren, och gör borgmästaren till sin förtrogne; den franske ministern deremot är skarpsinnigare, och upptäcker den rätte sjelfherrskaren, med hvilken ban, förklädd till holländsk officer, vid ett timmermansbröllop afgör den politiska frågan till ömsesidig tillfredsställelse. Imedlertid jr borgmästaren vidtutseende anstalter till en fest för den förmente Czaren; denne erhåller ock. emedan hamnen blifvit spärrad, ett pass för att sedan kunna återvända till Ryssland. Detta pass tillegnar den verklige Czaren sig, och under det att festen pågår som bäst, går han om bord, och presenterar sig i sista scenen uti kejserlig skrud om bord på fartyget, till hela sällskapets förvåning och tager medelst en sång afsked af den gods staden Sardam och sina fordna kamrater. Afet kejserligt reskript, som Ivanow uppläser, erfa man, att denne blifvit utnämnd ej mindre til Czarens öfverintendent, än ock till den hulda Ma rias fästman. Tonsättaren har träffat en ganska lycslig före: ningspunkt emellan den tyska och italienska sko. :an: på stämföring, harmonisering och instrumentation igenkänner man tysken; melodiern: hålla medelvägen mellan båda skolorna, och äf ven då den italienska stundom har öfvervigten röjer sig omisskänneligt en viss tysk hjertlighet Ingenstädes sjunker han till den råa nyfransk: sinnligheten. Motivernas följd och kombinatior är naturlig och flytande, uppfinningen väl ej e gentligen ny, men affekterar ej heller att var: det. Man kan ej neka, att både Mozart, Rossini oct någon gång sjelfva Strauss måst kontribuera me. mången skärfs men den raska esprit, den frisk: kolorit, som öfver allt framblixtrar, kommer å höraren lätt att förlåta dessa små svaghetssynder Karaktererna äro väl individualiserade, i synner het de humoristiska; uti det erotiska, äfvensom de heroiska och patetiska elementerna lyckas för fattaren mindre. Borgmästaren, mynherr van Bett,är alltigenon förträffligt hållen. Hans stupida sjelfförnöjsamhe är skildrad med den kostligaste humor, öfver all påträffar man komiska infall, som än utföras a sångaren, än af instrumenterna. En viss hållnin år bans karakteristik genom ett favorituttryck som han ständigt för i munnen: O jag är slu och listig, och mig man ej bedrar!, hvartill me lodien är ganska lyckligt uppfunnen, stundon ackompagneradt af en vanlig, stundom af el kromatiskt fortskridande, stundom åter af el förut såsom öfverstämma förekommande bas hvilket bevisar författarens förmåga att på et lefvande och fruktbärande sätt använda sil barmoniska och kontrapunktiska färdighet, Et ganska qvickt infall förekommer i 2:dra akten final: då nemligen borgmästaren i sitt blind; tjenstenit begår den ena pudeln efter den andra anmärker kören först sakta, men sedan fortissimo O han är slug och listig, och han sig ej bedrart naturligtvis på hans egen favoritmelodi. Öfverhufvud är detta final utan tvifvel operans glanspunkt. De ärliga Flamländarnes groteska lustighet diplomaternes finess, den de stundom finna föl godt alt utbyta mot en imponerande höghet, var Betts uppblåsthet och pedanteri — alia dessa kontraster äro skarpt och träffande tecknade och tillika väl sammanhållne, så att det inre sambandet ingenstädes slites. Bland den sednare tidens företeelser känna vi ingenting i denna väg, som i dramatisk hållning öfverträffar denna nummer Förträfflig är äfven van Betts första aria, han: scen med kör i första akten, sextetten i 2:dr: och hans scen med kör i 3:dje akten, då har instuderar kören, den Cantilena, som skall gifva till czarens ära. — Hr L. Kinmansson utförde var Betts roll på ett ganska förtjenstfullt sätt, och då sångaren någongång frestades öfver förmåga, vai alltid skådespelaren till hands med undsättning Czarens parti anser referenten, hvad arierna vid kommer, vara mindre I) ckadt. Romansen uti intro duktionen är dock rätt karakteristisk. Arian i 4:st: akten har visserligen intressanta momenter, doch AE NEDRE ers NNE VIT FS RENEE ee