Då vanan att till ett oinskränkt belopp öfverskrida det i staten bestämda anslaget, måste, om den får fortfara, jemväl för framtiden leda till en misshushållning, hvilken är mera farlig. ju vigtigare och vid: sträcktare den åt styrelsen anförtrodda förvaltninger är, så ock, cnär grunden deruti bör sökas till det an: märkta kreditsystemet samt till de fleste andra miss: förhållanden, anse revisorerne det vara fångstyrelsen: första pligt, och utgöra en ibland dess angelägnaste omsorger att, på grund af de föregående årens resultater, samt, med ledning af räkenskaper och egande handlingar, åtminstone till nästkommande riksdag upp: göra så tillförlitliga kalkyler, att regeringen, på grund af dem, må kunna äska och Rikets Ständer bevilja ett anslag, som i verkligheten svarar emot behofvet, och ej, som hittills skett, behöfver till sitt nära dubbla belopp öfverskridas. Då de för ett så sorgligt, eburu oundvikligt, ändamål nödiga utgifterne dessutom på sednare åren växt till ett belopp, som ger anledning till verkliga bekymmer, anse revisorerne det äfven vara sin pligt uttala den önskan, att styrelsen med det alldra snaraste måtte vidtaga de uti den oftanämnde kongl. propositionen omförmälte möjliga besparingar och förfoganden, hvarigenom denna för samhället. i alla fall tunga börda må kunna nedsättas till sitt minsta möjliga belopp. Länens särskilda utgifts-räkningar. Af dem äro följande granskade i kongl. kammarrätten ulan anmärkning, nemligen för år 1840. Westmanlands, Gefleborgs, Jemtlands och Westerbottenssamt för år 1844 Östergöthlands, Södermanlands, Skaraborgs, Kopparbergs, Jemtlands, Hallands, Gottlands och Gefleborgs läns räkningar; hvaremot de öfriga länens extra utgiftsredogörelser reviderats med anmärkningar, hvilka dels nöjaktigt förklarats och således förfallit, dels blifvit af kongl. kammarrätten till betalning fastställde. Äfven äro en del af anmärkningarne för år 4844 års förklaringar ännu icke infordrade. I allmänhet hafva i kongl. kammarrätten erinringar sjorts dervid, att länsmän och fjerdingsmän fått åtnjuta resekostnadsersättning vid fångars och missgerNingsmäns gripande, äfvensom att anslaget till bygg nader och reparationer i landsorterne anlitas uti några län för utgifter vid reparationen å boningsrum i landshöfdingeresidenser. Och som desse anmärkningar till större delen blifvit till betalning fastställde, är dervid från Rikets Ständers revisorers sida icke något att tillägga. Uti Elfsborgs läns särskilda räkning afföras utgifter, som först i ett kommande års redovisning bort blifva ;ynlige, nemligen för sådane byggnader och reparaioner, hvilka ej af årets anslag skolat utgå. Sålunda vafva afförts år 1840 på 1841 års anslag 41922 Rdr, och år 4841 på 1842 års dito 3 Rdr i stället för att, såsom balans, bland förskotterne i räntericts specialäkningar til redovisning påröljande året upptagas. (Forts. e. a. g.)