Aftonbladet – 9 november 1843, sida 2

finner man lätt att författaren ej här arbetat så con amore, som i de humoristiska partierna. Romansen i sista akten förefaller oss något maniererad. Denna roll försvåras betydligen genom det dubbla spelet af timmerman och czar; äfven i den tarfliga arbetsdrägten måste sjelfberrskaren aldrig förneka sig. Hr Dannström utförde denna roll väl både i afseende på sång och spel, och bevisade att han öfvertänkt den karakter, han borde framställa. Imedlertid hade en mera imposant figur ifvensom en starkare stämma erfordrats till czarens roll, om den skulle frambringa den af författaren åsyftade verkan. Marias parti utfördes af m:ll Widerberg med det behag och den naivetet, som man är van att finna hos denna konstnärinna. Hennes ariai 4:sta akten är en ej misslyckad komposition, dock är den nog lång, och vi tro att den skulle vinna genom en afkortning, så framt en sådan låter sig göra; högst originell och karakteristisk är brudsången, som hon sjunger i andra akten: äfven tager balletten, som inträder under riturnellen, sig ganska väl ut. Hr Strandberg — Ivanow — har en vacker romans i andra akten och dessutom åtskilliga intressanta partier uti ensemblesakerna. Vi önska att han med sin utmärkta röst förenade mera esprit; vid de flesta tillfällen denna afton saknades denna så vigtiga egenskap. Väl förspordes i flera momenter en gnista deraf, men det stannade dock vid gnistan. Om herr Strandberg kunde inlägga mera själ i sin sång och spel, så blefve han utan tvifvel en förträfflig konstnär. Markis de Chateauneulfs parti utfördes af herr Habicht, och han lyckades häri förträffligt. Man tyckte sig alldeles se en hofman från Ludvig den 14:des galanta tidehvarf. Isynnerhet utmärkte han sig i den ypperliga sextetten uti andra akten. Det hela gick, en och annan obetydlighet afräknad, ganska väl, hvilket man isynnerhet vid den första representationen bör hålla de medverkande räkning för. Efter spektaklets slut blef den förtjente recettagaren inropad, och emottagen med lifliga applådissemanger. Vi hade nära nog glömt att omnämna en liten enaktspjes, som gafs före Czar och timmermanp, nemligen ,Två års gilftermål. Den förefaller oss som en misslyckad kopia af Kotzebues klenaste dramer. Tre odågor — tvänne masculina och ett femininum — saknande kraft både till godt och ondt, hvårföre, oaktadt allt bråkande, ej något dramatiskt lif förmådde uppkomma — en sens moral i damaskor, d. ä. den välbekanta hofmästaren — se här karakterer som det tillhör konsten att föreviga! En viss liten ansatts till tygellöshet (vi våga ej uttala det rätta ordet), bos både herrn, frun och vännen i huset — se der de mäktiga passioner, hvilka skola framkalla dramatisk handling! — Hr Almlöf och m:ll Högqvist ådagalade ett prisvärdt men otacksamt bemödande att försona författarens synder. Det är beklagligt, att en Almlöf måste sänka sig till en sfer, som så föga är honom värdig! Har man då nedlagt Maria Stuart, Wallenstein, Falkland? Skulle ej någon gång kung Lear, Othello, Götz von Berlichingen kunna aflösa dessa pariserfabrikationer, som äro lika motbjudande för den sedliga, som för den estetiska känslan? —U—