Aftonbladet – 9 september 1843, sida 2

kätterska ordformerna. Ej kan afsigten vara att söra det bibliska språket högtidligare genom gammalmodiga former, ty då hade man så gerna kunnat hämta språken ur Gustaf I:s bibel, eller, hvad som varit ännu bättre, ur Isländska bibelupplagan, och, der sig göra låtit, till och med ur Ulfilas, len äldsta kända urkund för Götisk bibeltolkning. Ej bar man kunnat vilja blott hålla sig till en officiell bibelöfversättning, eller Carl XII:s bibel, och följa den bokstafligen, ty formerna Then, Them, Dagh, Lagh o. s. v. som finnas der, och hvilka äro fullt lika vigtiga som formerna Ifrå, Utu, Edar, 0. S. V., saknas: Katekesens nya upplaga. Ej har man eftersträfvat en större tydlighet, ty t. ex. uttrycken: Du skall skärpa lagen dinom barnom; upplossa lagen; i morgon är sabbath den heliga hviian Herranom; varder ordets görare och icke allenast hörare; låt icke din son sin vilja i ungdomenom; ene öfverdådiga mennisko går på ändalyktene illa; låter oss ärliga vandra, såsom om dagen, icke i kamrar och okyskhet, m. fl., kunna ingalunda anses tydligare än de dem motsvarande i förra upplagan. Ej kan meningen hafva varit att vänja lärjungens öra vid ett riktigt språkbruk genom sådana uttryck, som t. ex: J skolen vara min vittne; Hans bud äro icke svår, 0. s. v. Ej heller slutligen kan man hafva åsyftat att återinföra i Svenska språket de samla ordformerna, Kasual-ändelserna, 0. d., ty ehuru dessa ofta finnas, saknas de dock åter på andra ställen, och en dylik godtycklighet anträffas ofta på en och samma rad, t. ex.: I honom lefve vi, röroms och hafve varelse, och för öfrigt förekomma ej så sällan gammalaktiga former, dem ingen språkforskare kan godkänna. Deremot kunna uttryck, sådana som t. ex.: Bjerteliga kär hafver jag dig, Herre! Så skall det kallas en lustig sabbath; Gud, min salighets horn; evangelium är predikadt för all krealur, 0x-s. v., med afseende på nuvarande språkbruk, snarare väcka löje och anstötligbet än andakt; äfvenså: Kan dock en broder ingen förlösa; (att förlösa en barnsängsqvinna säges, men hvad det betyder ait förlösa en broder, torde ej många känna). Imed!ertid lärer således meningen med den skedda förändringen ej kunna vara annan, än den insändaren ofvan antagit, eller att, så mycket som möjligt, förekomma katckesspråkens utanläsande, och då är den, som sagdt är, berömlig. En löjlighet skulle det deremot vara att, sedan hela det nuvarande slägtet, så i stad som på land, i öfver 30 år läst ifrågavarande bibeluttryck på ett efter tungomålets ståndpunkt och utbildning någorlunda lämpadt språk, med allvar vilja låta det nu uppväxande slägtet läsa desamma iklädda föråldrade språkformer, hvilka dess ena fäder ej känna, och som på sin höjd begagnades af farfars far och mormors mor. K.—n