Aftonbladet – 9 september 1843, sida 2

bruten tyska bad honom vänta ett ögonblick. Eu misstag vore begånget, sade han. Kunifven kostade icke egentligen mer än tre shilling, Alastor hade att återbekomma några pence. Detta fästade Alastors uppmärksamhet. Han anmärkte, att detta vore ett något ovanligt sätt alt uppgöra en handel. Säljaren åter sade, att det i allmänhet var nödvändigt att begära mer än varan var värd, för att möjligen få hvad den var värd. I detsamma inkom en qvinna, snyggt, men tarfligt klädd. I den ena handen ledde hon ett barn, och på den andra bar hon en korg, som var full af böcker. Hennes utseende var behagligt, men lidandet hade derpå tryckt sin stämpel. Nå, hur har det gått i dag, fru Robertson? Som vanligt,, svarade hon, med ett sorgligt leende. Var god och stig in till min hustru. Frun gick in i ett rum innanför boden. Köpmannen runkade på bufvudet, såsom hade han tänkt på någonting sorgligt. Hvem var den unga frun? frågade Alastor. Åh! det var bustrun till en man, som föder sig med att skrifva . . . det går dem icke väl i bänder .. . han blir icke af med sitt arbete ..-. jag vet icke om det är för att det icke duger, för sådant förstår jog mig icke på. Hvad är det då han skrifver? är han renskrifvare? pÅh nej! då ginge det väl an. Sådane ha nog arbete men det här är vers, berättelser ... jag vet icke allt hvad; men hvad jag vet är, att han sällan eller aldrig får någonting betaldt, fastän han arbetar från morgon till qväll, ;Herrn har således känt dem länge? I några år. Vi voro grannar... på det viset lärde vi känna dem. Min hustru och jag tyckte det var synd om dem, för de arbetade, hon också, men det ville icke förslå ... vi läto dem bo: ett litet rum, som vi bade ledigt, och månger gång ba de och deras barn ätit vid vårt bord Men det kan icke fortfara för alltid oem Vi ht sjelfva många barn och handeln går smått. Kar berrn tänka, att den der pennknifven är det först: jag sålt i dag? och jag tror icke att ni skall bl