Aftonbladet – 9 september 1843, sida 2

lock, med hot, med våld, truga barnet att lära sig dess ord. Dessa måste barnet plugga i sig, från perm till perm, som det heter, och denna inpluggning tillämpas företrädesvis på de barn, hvilka minst varit i tillfälle att få sin tankeförmåga utvecklad. Både prester och lekmän hafva klagat öfver det missbruk, som med denna bok föröfvas, och öfver den dumhet, pladderkunskap och munkkristendom, som deraf uppkomma, och man Har derföre alltjemnt önskat och väntat en hufvudförbältring af sjelfva boken och stränga kontroller mot dess missbrukande till en barnplåga; men i dess ställe har man nyligen blifvit öfverraskad af en ny katekesupplaga, i hvilken man ökat den gamla obegripligheten med det påhittet att införa bibelspråken efter en gammal och, i ett för bärn ofattligt språk, skrifven bibelupplaga. Märkvärdigt nog har man ändock å titeln utsatt, att det är samma katekes, som blifvit på Kongl. Maj:ts nådigste befallning öfversedd, hvilket alit tydligare synes af sjelfva uppsattsen, som bär följer: De flesta, som från en upplystare synpunkt betraktat barnundervisningen, lära troligen medgifva att få böcker äro så litet passande att sätta i det späda barnets band då det går att för första gången företaga utanläsning, som katekesen. Väl innehåller den på några ställen lättfattliga saker, hvilka kunna anses vara öfverensstämmande med barnets begrepp och fattningsförmåva, men dessa stycken kunna mycket lämpligare bibringas genom lärarens muntliga lärdomar, genom andaktsväekande föreställningar och samtal; deremot innehåller katekesen på de flesta ställen alltför invecklade religionsdogmer, åtminstone för att kunna fattas af barnasinnets första uppspirande tankeförmåga. I stället för att, om barnet får börja sin första utanläsning med någon enklare historisk bok, några smärre berättelser 0. s. V., detsamma snart finner, att utanläsning består i att förstå och redogöra för det lästa ämnets innehåll, faller det otvifvelaktigt, om utanläsningen börjar med katekesen, hvars mening och innehåll det sällan eller åtminstone högst ofullständigt fattar, på den felaktiga tanken, att utanläsning är detsamma som att rabbla upp bokens ord, utan att så serdeles behöfva tänka på att dessa ord kunna och böra innefatta någon meningsartad betydelse. Allrasämst blir dock förhållandet om läraren, af ensidighet eller bristande urskillning, låter den stackars lärjungen utsträcka utanläsningen äfven till de för honom ej så sällan obegripliga, uti katekesen intagna bibelspråken, hvilka, ditsatta för att styrka katekesförfattarens renläriga uppfattning och framställning af dogmerna, äro alldeles onödiga för lärjungen, hvilken ingalunda kan anses lämplig att pröfva satsernas renlärighet. Barnets minne blir då onödigtvis öfverlastadt med en mängd bibelspråk, hvilka det, äfven om det begriper dem, icke kan inse bvarföre de äro der, lika litet som hvarföre icke 30 å 400 lika gerna skulle kunna stå under hvart stycke som 2 aå 3, eller hvarföre somliga stycIken alldeles sakna stöd af anförda bibelspråk. Den som, inseende allt detta, ifrigt önskar att barnens tankekraft och minne åtminstone måtte förskonas för den obarmhertiga tortyren att förslöas och öfverlastas af bibelspråkens oförståndiga, all tankekraft dödande utanläsning, kan dock nu fägna sig öfver alt ett steg blifvit taget, som väl li allmänhet skall hafva den följden att få lärare låta barnen bråka med sagde språks lärande utantili. Vid utgiflningen af en detta år utkommen ny upplaga af katekesen, på Kongl. Maj:ts nåIdiga befallning öfverscddr, äro bibelspråken nemHigen, som det på titelbladet uppgilves, hemtade lutur allmänna kyrkobibeln, d. v. s. i stället för att de förra, ehuru någorlunda lämpade efter nuI varande språkbruk, ofta nog voro temmeliger Isvåra att fatta, äro nu de anförda bibelspråken Tpå många ställen sådane, att de omöjligen kunn: Tförstås, åtminstone ej af lärjungar, stundom måihända ej af mången lärare. Insändaren känne icke hvilken som har hedern af denna förståndiga och snillrika anordning, men får härmed, i de stackars skolbarnens vägnar, frambära veder i Ibörlig tacksägelse derför. Hvad åter egentlig: flmeningen, om den här antydda ej skulle var: Iden verkliga, kan vara med denna djupsinnig a förändring, lärer vara svårt att inse. Ej kan de -lvara nit för renlärighet, ty att säga Ifrån, Ulur lUEder, 0. s. V., som de förra bibelspråken ha side, i st. f. Ifrå, Utu, Edor, Edar, Edart, oci slså vidare, som det nu på sina ställen står ,Ikan väl ej vara irrlärighet, och för öfrigt finna I på flera ställen äfven i den nya upplagan de förra FER NEAR SS EK SESSION I a a Ul mm oo rr 4 OY