Aftonbladet – 4 januari 1843, sida 1

fortsatte de sydamerikanska kolonierna, — sedan le först rest sig för Ferdinand, emot Napoleon — af vana eller smak för saken sina uppror, och Spanien fann här en dåebouche för den oroliga delen af dess befolkning. En expedition till Chili förbereddes; general don Pablo Morillo, som skulle anföra den, såg en morgon en ung underöjtnant inträda till sig och mycket lifligt anhålla om tillåtelse att deltaga i expeditionen. Hans yttre behagade generalen, som genast gick in på hans bön. Den unge mannen var en seminarist, som franska invasionen gjort till soldat — det var Espartero. Don Baldomero Espartero föddes 4793 i Granatula, en liten by i provinsen La Mancha, af en atlig familj, der han var det nionde barnet. Hans fader var en timmerman. Som barn hade han en för svag kroppskonstitution att kunna taga del i sin faders hårda arbeten, och derföre bestämdes han tidigt för det andliga ståndet och skickades i skolan. Hans äldsta broder, Manuel Esparlero, kyrkoherde i en angränsande stad, bestridde kostnaderna för hans skolg ång och skaffade honom i ett seminarium. Det är bekant, med hvilken patriotisk eld Spaniorerne reste sig vid underrättelsen om våldet i Bajonne. Vid första krigstecknet afkastade den 46-årige Espartero sin korkåpa, tog muskötten och inträdde i en af unge teologer bildad korps kallad el! sagrado — den heliga. Efter ett kort fälttåg erhöll den unze soldaten, genom en ansedd familjs bemedling, der hans broder var huskaplan, tillåtelse att inträda i den då på ön Leon inrättade mililärskolan. Vid 23 års ålder lemnade han denna, prydd med underlöjtnantsepåletterne, och nu var det som han, drifven af begäret att få bruka sin värja, äfvensom utsigten att avancera en grad, hvilken ynnest tillstaddes alla till Amerika aftåsande officerare, erbjöd sin tjenst åt Morillo, som under öfverfarten gjorde honom till sin bandsekreterare (d. v. s. upptog honom i sin generalstab). Under de åtta år peruanska kriget varade, eröfrade Espartero, hvars tapperhet aldrig var tvifvelaktig, med värjspetsen alla sina grader. Redan i första början fann han sig ställd midt emot La Madrid, den mest fruktade af alla gucrillachefer, hvilken mest bidragit att grunda koloniernas oberoende. År 4817, uti fäktningen vid Cochabamba, erhöll den med tre blessyrer betäckte Esparlero befälet öfver en bataljon, med hvilken han med ovanlig djerfhet stormade en redutt; några daJar derefter blef han på slagfältet vid Sapachui atnämnd till öfverstlöjtnant; år 1818 vann han med sitt regemente en betydlig fördel öfver insurgenterne vid Rueto i Mayoeayos öken, år 1822 atnämnd till öfverste, deltog han verksamt i miitäroperationerna, isynnerhet uti slaget vid Torala och erhöll åter tvenne blessyrer. Det är bekant huru detta amerikanska krig slutade, och huru insurgentgeneralen Sucres seger och kapitualionen i Ayacucho för alltid beröfvade Spenien herraväldet jå Amerikas fasta land. Vid sitt å:ervändande från Amerika hade öfverste Esparte0 fått i uppdrag, att öfverföra åtskilliga eröfrade anor. Denna beskickning medförde åt honom origadiersgrad, men spanska folket utmärkte hoom, äfvensom hans krigskamrater, med benämningen Åyacuchos, efter stället för det sista olyckliga rederlaget. Desse Ayacuchos, samtlige unge och vänligt emottagne i Spanien, bildade sins emelan ett slags broderskap, hvars band blef så mycet fastare knutet, då de äldre officerarne behandade dem med missaktning. Nästan alla dessa tyacuchos hafva, efter hand uppstigna : till de rögsta militära värdisheter, återfunnit hvarandra fiendtliga liger under sista borgerliga kriget. Rodil, Valdez, Narvaerz, Alaix, Lopez, Villalobos, antefac, Aldama 0. s. v. äro Ayacuchos, äfven Harolo var en Ayacucho, och denna omständigtet kan ensamt förklara de begge vapenkamraernes traktat i Bergara. Från Peru hemförde Espartero visserligen blott å fanor och några lagrar, men deremot mycket venningar. Hvarifrån hade denna rikedom kommit? Han ade dock hvarken plundrat några kyrkor eller randskattat några städer. Don Baldomero var