en passionerad älskare af Tresillo och spelade nästan alltid med en öfverraskande lycka. Spelraseriel, som i Amerika bemäktigat sig Espartero, hade tagit öfverhand inom hela expeditions-armen. Soldaterne buro kortleken i patronköket bredvid palronerne, lika säkert, som generalerne och officerarne buro den i sina fickor, och efter slaetningens dag följde alltid en spelnatt. Espartero vann på samma gång sina kamraters vänskap och deras guld, ty han hade den vanan att ge sina tappande men städse stridfärdige antagonister kredit, om insatserne än voro aldrig så enorma, och till slut nöjde han sig dermed att stryka de vunna penningarne i fickan, men draga ett glömskans streck öfver alla spelskulderna. Som brigadier blef Espartero skickad till Logronno i garnison. Här gjorde han bekantskap med en ung, vacker flicka, sennora Jacintha Santa-Cruz, dotter till en rik köpman i staden. Han var ung, rik, väl bildad och tapper, men han var spelare och fadren hatade spelare; icke så dottren. Espartero förtröstade på sin lyckliga stjerna och antog striden med fadren; han vann, och den gamle Santa-Cruz måste, nolens volens, foga sig i nödvändigheten och ge sin dotter åt brigadieren till maka. Någon tidefter sitt giftermål blef han skickad i garnison till Palma, der han förblef ända till Ferdinand VII:s död, med undantag af en och annan uiflygt till Barcelona, dit han begafl sig för att, såsom en god äkta man, njuta af sin frus triumfer, hvilken der gälide för ett mönster afskönhet och behag. i (Forts. e. a. g.) RÄTTEGÅNGEN MOT OXEHUFVUDSKA STERBHUSET. Den af Friberre Fegerschjöld uttagna och i Statstidningen införda samt äfven i vårt blad reproducerade stämning å arfvingarna efter Öfverste Löjtnanten Oxehufvud, jemte hvad vidare derom förmälts i tidningarna, har från Häradshöfdingen Herr Lagmannen Oxehufvud föranledt inskickandet af nedanstående skrift, med begäran om dess publicerande: Mer än en gång har man haft skäl att beklaga Tidningslitteraturens intrång inom kretsen af förhållanden enskilda personer emellan, hvarvid sanningens hetgd sällan eller aldrig afses. Jag har derföre alltid hatat Tidningspolemik i dylika ämnen, och alltid varit betänkt, att uti en sådan icke ingå. Men sedan uti en artikel i Dagligt Allehanda, reproducerad uti det 24:sta Aftonbladet JV 295, för den 20 December, samt uti en ytterligare artikel i Dagligt Allehanda för den 47:de i samma månad, M 295, angående aflidne Öfverstelöjinanten Bo Oxebufvud, hans barn, nemligen jag och mina syskon, samt hans broder likaledes aflidne Öfverjigmästaren Tönne Oxehufvud, icke endast jag blifvit anfallen, utan äl ven mina syskon och Herr Landshöfdingen m. m. C. U. Nerman, samt dessa sednare med de ifrågaväckta sakerne haft mindre att skaffa än Dagligt Allehanda och Kammarherren baron (C. B. Fezerschjöld, så anser jag för min pligt, att för den allmänhet, hvars uppmärksamhet Tidningarne påkallat, upplysa verkliga förhållandet: Uti April eller Maj månader år 1820, derunder jag, såsom då varande extra Notarie i Götha Hofrätt, vistades i Jönköping, afreste min fader Öfverstelöjtnanten Bo Oxehufvud från sin cegendom Kjölingshalla i Elfsborgs län, under uppgift, att för borgens anskaffande å ett tilltänkt lån besöka en gammal krigskamrat i Halland, (namnet kan nu vara likgiltigt), och derifrån underrättade han min moder, att han skulle begifva sig till Köpenhamn, för att få botad en äldre sjukdomsåkomma. Några veckor sednare fick jag i Jönköping bref från Köpenhamn med underrättelse om rmsin faders död, och att alla hans medbafda saker blifvit öfversända på Götheborg. Brefvet fanns undertecknadt af en sig kallande prestman Jedsversn, och innehöll så fullständiga detaljer vid dödsfallet, att hos mig icke kunde uppstå ringaste tvifvel om dess sannfärdighet. Samma bref, med åtföljande räkningar, uppvisades för mångfaldiga personer och deribland äfven Hr baron Fegerschjölds, då lefvande fader: och jag hörde den tiden icke någon ifrågasätta dödsfallets verklighet, så att jag deraf kunde få anledning till rubbning i min öfveriygelse. Alla mina syskon voro då omyndige och min numera aflidna moder, jemte mig, voro således de enda, som kunde och som det tillkom att taga befattning med boet. Vi voro då så okunnige om husets skuldsatta ställning, att vi icke genast föranstaltade om bouppteckning och urarfva ansökning, hvilket naturligtvis genast skelt, cm jag ens misstänkt att min fader för sitt skuldsatta tillstånd aflägsnat sig. Efter utverkadt bouppteckningsanstånd, och sedan fiera okända skulder sig yppat, sammankallade Jag enskildt uti påföljde Oktober månad husets Borgenärer, dervid det då visade sig, att, ehuru, enligt bouppteckning, tillgångarne uppgingo till 28,000 Rdr och skulderna till 24,100 Rdr, kunde med då :varande låga priser i allmänhet, boets tillgångar troligen icke komma att förslå till gäldens betalande, hvarföre min moder och jag beslöto, 920 mn nen Alf R rr RR LL Kr