Aftonbladet – 4 januari 1843, sida 1

Ångrar du dig, garle wman? sade slutligen. Ludvig; ångrar du djupt din synd och dina brott ? Ja inför Gud, det gör jag,, hyiskade denne. Är det något du önskar, vore det något som kunde lugna din sista strid ? sade Ludvig ännu knäböjande. Gamle man, älskar du dock dina barn, så som du vill att Gud skall älska oss alla ?n Ja,, hviskade guhben allt mera oredigt och matt, ja — Dina barn lefva, de lefva begge, de äro lycklige. Gud, den barmhertige Guden har gjort hvad du försummat, har varit dem en fader, och den fadren förskjuter ej sina barn. Den gamle brottslingen smålog och dödens glasglans bredde ett flor för hans blickar, men , de bristande ögonen stodo orörligt fästade på den unga mannen, som låg knäböjd vid hans säng. Gubben andades tungt. vÄr du den Ludvig? frågade han slutligen, liksom dödens engel förestafvat honom denna fråga. — Ja, min far, här är jag, hviskade ynglingen och böjde ner sitt hufvud. — Gud välsig ne dig, Ludv—, rosslade gubhen och lade sin blodsudlade hand på ynglingens hufvud. Det var slut. XI. MISSFÖRSTÅND. Det finnes en kraft, som likasom ej tillhör menniskosjälen sjelf, utan tyckes inympas på den utifrån. Denna kraft är den kristnes mod iolyekan och pröfningen. Så var det äfven med Ludvig. Den hulde ynglingen, som var så böjlig, så vek och så känslig, hvars hela lefnad var en fortsatt dröm om kärlek. och försoning, böjde sig, men bröts ej genom denna upptäckt. Han såg leri icke något straff, icke någon olycka, utan en nåd, en fröjd kommen genom en högre makt. Denna tanka gjorde honom lugn och glad. Han Var sig lik, icke ett spår af den hemska nattens blodiga minnen tycktes hafva iniryckt sis i hans sinne. Han fasade ej för att all vara en mörda