Aftonbladet – 4 januari 1843, sida 1

dat, med denna hand mördat en menniska. — Förlåtas blodskulder ? Ingen skuld, sade Ludvig och ryste, är så stor, att ej den evigt barmhertige fadren vill förlåta den; om du faller ned för hans fot och ångrande ber om hans förbarmande. Ja herre, så tror jag också, men det är ej og yttrade den sjuke med förtviflans ansträngning — det är ej nog — jag bar sålt mina barn, sålt dem för penningar, herre, — jag har mottagit blodspenningar för dem och dessa ligga och br änna på bjertat som eldkol. Sålt edra barn? ropade Ludvig och reste sig upp, öfverväldigad af fasa; sålt edra barn — hvem är ni? Jag visste väl, stammade gubben, pjag visste väl att äfven du skulle öfvergifva mig — må vara, jag är beredd på mitt öde. Nej, sade Ludvig, jag öfverger dig icke; hvilka voro dina barn? Jo — det var en gosse och en flicka; flickan var den sista jag sålde; men det var strax innan jag hörde dig predika, och jag ångrade mig, och det var i ångesten jag mördade — mördade den som ville köpa henne utaf mig. Ludvig betraktade den gamle med forskande bliekar; det var Theodoras far. Nåh än gossen ?, frågade han darrande. Gossen, åh det var längesedan, honom lemnade jag till en lindansare; kanske han brutit ihjel honom. Barmbertige Gud! ropade Ludvig och störtade ned red vid sängen och döljde sitt hufvud vid den döendes bröst. ,Jaså, du tror då,, rosslade gubben, hvars sista krafter tycktes försvunna Ssenom ansträngningen; således ingen nåd, ingen försoning för mig arme syndare., Låtom 0ss bedja, hviskade Ludvig, åtom oss bedjal, öd begge blandade sina böner tillMSS sammans. mördaren och hans son,