Aftonbladet – 7 december 1842, sida 1

pladdrade den pratsamma pigan. Tiggerier, brandbevis, vidare ingenting. Uppfordringar till medlidande af så artiga, unga, ädelmodiga herrar, sådan som nådig baron är, hvilken vi alla glädja oss åt att få till vår nådige herre, men det är intet annat än knep. Jag beklagar blott, att ed. nåde blifvit öfverhopad, men jag begriper också alldeles icke, huru Lebrecht kan släppa in sådant pack. Hjertligt gerna lemnade jag henne i sina falska förmodanden, jag måste endast för ögonblicket skaffa Lebrecht utur vägen för henne, för att hindra vidare prat, underrättelser och berättelser. Jag ropade honom derföre, under förevändning att kläda mig, och med surmulen min och bedragen förhoppning lemnade Rosalie rummet. Mitt första göromål var att, i hänseende till den kända biljetten, förregla munnen på exlöparen. Han lät villigt den gyllene förseglingen behaga sig, i det han försäkrade, att han redan ofta hade varit förtrogen 1 sådana äfventyr; först för trettiotvå år sedan hade han i Salonichi icke allenast med hand och mund bevarat grefve Fialas kärIekshandel med en förnäm Turkinna, utan äfven med lifsfara varit postillon damour, ja till och med ibland stått skyltvakt. XHL Ingen menniska här, som anmäler mig?, ropade en bekant röst i förmaket, och häftist öppnades dörren: åtföljd af en kolossal dogg, instört de en ung man, såsom det syntes i reskläder, i rummet. Redan ville jag gå emot den besökande med ett förvånadt: Hvem har jag den är ran? då den ankommande fattade mig i axeln, vände mig mot ljuset, och sedan häftigt föll mig om halsen med de orden: Ja, vid Gud! det är du, min pojkel, — Jag kunde knappt värja mig mot omfamningen. : Huru fremmande du gör dig, började han åter, känner du då alls icke igen mig mera? Haf