Aftonbladet – 21 november 1842, sida 1

ännu mer af en liten harpa, som han bar på ar men. Sällskapet närmade sig en liten skogsdun ge, som begränsade den kala heden, och emella hvars glest vexande träd man hade en utsigt til det på andra sidan belägna landskapet. Detta ut gjorde en temligen trång dal, i hvars midt rest sig ett berg, på alla sidor brant som en mur, ocl öfver hvars höga klippspetsar tronade en ståtli borg, likt örnnästet på klippan. Vid bergets fo framströmmade, än i hvitskummande hvirflar än dröjande i mörka djup, tvenne bergströmmar hvilka sedermera förenade sig till en flod som i ett raskt lopp ilade genom dalen. Slotte var, såsom det syntes, af en ganska fast bygg nadsart. Då aftonsolen bestrålade det, kunde ma på det nogaste urskilja hvarje punkt. Såsom mar tydligt märkte, bildade borgen en väldig fyrkant och tornen i hörnen, hvilka åter voro försedd: med små torm af olika utseende, reste sig öfvel byggnaden. På det ena tornet stod en post, hvilken genom sin för vinden fladdrande plaid tydligt kunde urskiljas från skogsdungen. Så snart männerna ankommit till dungen, gjorle truppen halt, dock så, att den icke kunde märkas från slottet. Endast anföraren framträdle ända till skogsbrynet och hans öga, klart och ljerft som den till strid beredde falkens, spejade några minuter kring trakten och fäste sig slutlisen för en längre stund vid slottet, hvars fönster strålade i aftonsolen, som om de varit upplysta af eldslågor. Mannens vilda, i början så lystra drag, som likväl icke saknade skönhet, upplifvades, ett leende spred sig öfver dem, men let var icke glädjens, det var ett helt annat slag, der hat och hämnd framlyste, i känslan af pas