Aftonbladet – 18 november 1842, sida 2

ARR REN alltid. Ett ändlöst, döfvande applådissemang öljde. Nu hade har begynt sia Guerrieran, en fantasi skulle komma till slut. ; O! jag har ea gruflig hufvudvärkp, sade Henrik, jag börjar må illa, släpp mig ut. Fannyb ropade han med matt stämma, hvar är du? Ta; mig under armen; o Gud!s Mängden delade sig hviskade och hyssjade. Syskonen. vandrade ti sande bredvid hvarandra till sin lilla boning brodren vanmäktig och nästan buren af systern Henrik låg på sin bädd, han talade ej ett ord Fanny räckte honom en läskande dryck, hor badade tinningarne med ättika och eau de co logne. Henrik lät som ett barn göra med sig allt Fanny satt gråtande vid brodrers bädd. Ho tryckte bans af kallsvett drypande band. Hu är det med dig, broders, frågade hon, är dt bättre?, Det var en svinde!, som överföll dig Du var så exalterad och hettan i salen öfver. väldigade dig.o Men Henrik svarade iatet; han; ögon voro slutna. Endast då och då starrblickade han framför sig, men tillslöt åter snart ögonen Jag vill gå och söka en läkaren, sade Fann; luget och beslutsamt till brodren; igg imed tertid stilla och ge dig: ro tills jag återkommer. Fanny gick; hon träffade läkaren, som reda hemkommit från konserten, och återvände mer honom. Begge trädde fram till den siukes bädd Henrik Jåg stilla, men i brinnande feberfantasier Ser du, Fanny, sade han och tryckte läkaren: hand, ser du huru oändligt lycklig jag nu blif vit. Så har spelet angripit mig och glägjeo öf. ver min konst har nästan dödat mig. Huru haf va de icke applåderat mig! De hafva nästan sta git mig till jorden med sina kransar och juve ler, Du, såg ju det fruntimret som kyste mir