mot den positiva kristendomen. Den förnämste författaren i detta blad är en viss m:r Williams, f. d. officer vid flottan, som skrifver under det antagna namnet Publicola. Med vidsträckta kunskaper förenar han en skarp logik och isynnerhet den i det politiska skriftstäl!eriet så vigtiga talangen att sammanföra en lång rad af argumenter i ett kort kraftigt axiom, som fastnar länge i minnet. Denne är högkyrkans farligaste fiende, som sedan 44 år oaflåtligen bekämpar henne i den nyssnämnde tidniogen, och ännu aldrig blifvit vederlagd, emedan kyrkan aldrig kunnat uppställa någon jemngod kämpe emot honom. Hau förlorar sig aldrig i allmäsna satser, ban tar för sig ett g.fvet fall, der han vanligen har rätt. Eburu han svårligen är en rättrogen kristen, argumenterar han mot högkyrkan, antingen från ståadpunkten af allmän religionsfilosofi, eiler silmän kristendom, och emot högkyrkan har han alltid rätt. Man fruktar honom och svarar hosom derföre med stillatigande. Biott The Times, som äfven drifves af bröd-afund, gör stundom ett undantag härifrån; men då icke genom anfali i sak, utan på person. Sålunda angrep den nyligea den ifrågavarande m:r Williams, som är Vestryman eller ledamot af kyrkorådet i en församling, för det Wiiliams, vid en examen med gossarne i skolan, hade gjort gossarne åtskilliga Hädiska och ogudaktiga spörsmål. Ea prest och ledamot af högkyrkan, herr Stepping, gjorde dem nemligen frågor ur bibeln. Williams yttrade då om bibens otillräcklighet såsom underviscingsämne och gjorde gossarne äfven några frågor i geografien m. m., hvaröfver The Times, högkyrkans organ, sammanspann en låog och lögaaktig artikel af det mest i!skna innehå!l. Detta föraniedde nu Williams att taga intyg af dem, som närvarit vid examen, och många aktniogsvärda personer, bland dem äfven den nyssnämnde hr Stepping, vitsordade, att Wiliiams icke yttrat något, som kuzde vara stötande. Han hade nemligen först, hvad den religiösa undervisningen angår, uttryckt den tankan, att bibeln i sin helhet icke vore någon bok att gfva barn obetingadt i händerna, utan att han skulle föredraga bearbetningar och utdrag derur för den spidare åldern; en sats, menar des tyske författaren, som redan är allmänt erkänd i Tyskland. Sedermera, yttrade han, lät man barnen eftersäga abstrusa dogmer, hvaraf de omöjligt kuonat förstå ett ord. Det hade varit, för, ati ådagalägga detta, som han tillåtit sig några frågor. Imediertid gaf denna polemik anledning til anstätlande af en ry examen, hvarvid det visade sig, att undervisningen befanns i det uslaste tillstånd, hvilket öfverhufvud är fallet i alla de skolor, som presterna hafva under sitt inseende; — Den tyske författaren gör härefter en teckning, som icke är för vacker: All elementarundervisnirg i Eogland, så vidt den ligger i kyrkans händer, innefattas i ordet bibeln — ingenting annat; hvar och en, som talar om uppfostriagsoch lärometoder samt pedagogisk vetenskap, är en infidel (kättare). Det är verkligen underligt, att det ännu icke fallit dessa menpiskor in att påstå, att en mor handJar gudlöst, då hon räcker bröstet i stället för bibeln åt sitt bårn. Hvad är7följdån? Hvad hjelper det om barnen kusna pladdra fram några hatfförstådda fraser likt papegojor? Erfarenheten visar det: heia den lägre klassen har antingen ingen religion, eller består den af deister och disseaters (a!vikande sekter)! De tyska trfidels sitta icke såsom de engelska biskoparne — fäderne i Gudiv — i öfverhuset; men man finner dem i skolrummet, katolske lika väl som protestantiske, för att inlägga i de unga sinnena de fruktbärande fröen till blitvande moralitet och religiositet. Högkyrkan är en kyrka för de rika och Tories — fattigdomen och barndomen äro lika Jångt irån dem. Om deras åsigter af politiskt slafveri ensamt skall kalias kristendom, så vilje vi tyskar trösta oss, att af våra infide!s hafva emottagit de tidiga intryek, som ända till vår sednaste å!der bibehålla tacksamhet för våra förträffliga prester i våra bjertan. RE EEE I