Aftonbladet – 19 september 1842, sida 2

— der fanns intet spår af menniskor — och mitt bjerta vidgade sig, då jag blickade omkring mig, och jag ropade högt i min glädje: Jag skali åter bli allenal, Jag nedsteg från kullen. Jag hade icke väl hunnit dess fot, då jag såg en varelse nalkas mig. Jag blickade på honom. och mitt hjerta fylldes af en aning. Han kom närmare, och jag blef nu varse, att min olidlige förföljare hade undkommit skeppsbrottet och stod framför mig här. Han nalkades mig med sit: afskyvärda grin och sin obehagliga blinkning han kastade sin arm omkring mig — jag hade beldre velat känna en orms slingrande, slemigs famntag — och sade med sin skorrande, skarps röst: aHal! ha! min vän, vi skola ändock vara tillsammans! Jag betraktade honom med en hotande uppsyn, men svarade honom icke ett ord. Det va en stor bergshåla vid stranden, och jag gick dit och inträdde der, och mannen följde mig. Vi skola lefva så lycklige här, sade han, coch vi vilja aldrig skiljas ! Och min läpp darrade och min hand knöt sir ofrivilligt. Det var nu middag och jag bie bungrig; jag gick ut och dödade ett vildbråd och förde det hem och stekte en del deraf vic en brasa af välluktande trädslag; och mannen åt och knastrade mellan tänderna och skrattade och jag önskade, att benen skulle fastna i halsen och qväfva bonom; då ban slutat sade han: a Vi skola hafva det ganska bra här! Men jag höll mig ännu stilla. Slutligen lade han sig i bergsgrottan och somnade. Jag sif på honom och märkte att sömnen war tung och jag gick ut och rullade en stor, ofantli; sten fram till ingången af hålan, och tog vägen till den motsatta delen af ön; det var min tu; att skratta då! Jag fann rätt på en annar grotta; och jag gjorde mig en hvit är och mossa, och jag gjorde mig ett ord al trä, we VS TINA