Aftonbladet – 19 september 1842, sida 2

dagen i ända och försäkrar, att han inte längre står ut med att vara en högtryckningsmachin, utan med första ämnar att gå med lågtryck, liksom så många andra machiner. Der har ni imedlertid räsonen till messfallet, ni kan tro derpå om ni vill eller icke; tryckt är det imedlertid. Våra tider utmärka sig, som ni vet, att göra allt trefligt och lätt eller hvad man kallar komfortabelt. Fordom gickz man i pansarskjorta och harnesk i krig, nu bryr man sig knappt om skjortan och klär sig till en batalj som till en bal; förr hade man stort besvär att gjuta sitt blod för sin heder, sin kung och sitt fosterland, nu behöfver man det icke mera; man har räsonnerat så här: det är alltid smärtsamt att utgjuta sitt blod, — blodet är blott en af kroppens vätskor, men den ena vätskan är ej ädlare än den andra och således kan man i stället för blod utgjuta något annat för sin öfvertygelse. En viss furst Lichnovsky visste detta ganska väl; han kom med en Spanior af den nya skolan i disput angående Don Carlos rättigheter till Spaniens thron; fursten blef het, men för at! spara sitt blod, inskränkte han sig till att spotta sin antagonist i ansigtet. Det är en uppfinning att taga patent på, och Don Carlos blef, om ni tycker som jag, genom denna utgjutning af saliv, lika hedrad,som en blodutgjutelse, hvilken dessutom kunde, utan nytta, gjort honom af med en kämpe, ett antal, som ej är att förakta för Don Carlos, konung af Spanien och Indierna. Man kan, då man i alla landsändar finner modet antaget, hoppas, att med tiden få se bulletinena om en batalj sluta ungefär så här: cOch kan jag ej annat än med glädje anmäla så befäl som manskap för en entusiastisk salivation för den goda saken,, etc. Det blir något imposant att se 200,000 man spotta andra 400,000 man i ansigtet, till skydd för mnationaläran och friheten. Den svenska gästfriheten har visat sig mot ev viss herr Julg, som ner i Ljungby trakten blef bunden till händer och fötter, samt insatt i häk-: tet derför, att han ej kunde svenska och prester icke kunde franska — det vill med andra ord säga för det att man ej förstod hvarandra. Nå apropos — i polisen förevar härom dagen. ett mil, som jag ville berätta efter berättelse; ty jag var der icke sjelf, hvilket också ingenting gör till saken. Der framträdde nemligen en liten, gråhårig man inför polismästaren; hvem kan det väl vara? ban ser så hjertans beskedlig ut den der lilla karlen. Jo, han är krögare eller något dylikt någonstädes i staden eller på malmarne. Det finnes två orsaker hvarföre det ej är rådligt att tilltala mannen på cnorräna tungaw; ty han är pro primo fransman och förstår ej ett ord svenska, och pro secundo stendöf. Ett långt fruntimmer anmäler å den lilla mannens vägnar, att han klagade öfver att hans husfrid stördes af ett annat fruntimmer, som, under namn af hushållerska och klädd i kappa och hatt, framställer sig inför polisen. Saken är helt enkelt följande: För flere år sedan fattade den lilla mannen en synnerlig tillgifvenhet för det der långa fruntimret i kappan och det långa fruntimret för den lilla mannen, som också kallades hofmästaren. Nog af, hofmästaren ingick en afrin förbindelse, vardt en anbängare af adet-går-anteorien och hon i kappan flyttade hem till sitt lilla bjertegryn. Nu skall man veta att damen är hemma i språken och kan tala franska samt tyska, i det hela hafva en fransysk anstrykning — jag kan till och med ej garantera, om hon ej spelar piano forte och öfvar sig med chinesisk-orientalisk målarekonst, åtminstone hade hennes hy hågot bjert i sin kolorit, synnerligast öfver näsan. De älskande lefde sällt oeh lyckligt i sitt obelmärkta lugn, ända till dess bränvinsdjefvulen inträngde mellan barken och trädet. Den långa Idamen började supa och blef dagligen allt mera lelak mot sin älskade. Så linge han hörde gick Idet ändå an, ty då fick han sina snubber pi fransyska, som ingen af grannarne förstod, och Iden goda hofmästaren bade således sin Jycka ännu för sig sjelf; men plötsligen föll der ett lock Iför hans öron och nu blef den kommunikationen mellan de älskande afbruten ; den långa damen fann dock på utväg och tog sig före att spotta Isin älskare i ansigtet, då hon ville låta honom förstå, att hon var så der småfnurrig och hvad Iman kallar alitet ledsen på sin gubbe,. Ibland EEE — AL — ALAA ?