Aftonbladet – 19 september 1842, sida 2

hväsning, flämtade i mitt öra; jag vände mig om och såg min plågare; månskenet föll på hans ansigte, och det betäcktes af ett drucket grin och hans vwattniga, blå öga tindrade, då han sade: Vi skola icke en gång skiljas här !l Mitt blod stelnade i mina ådror, och jag skulle hafva velat kasta honom i hafvet, som nu svällde allt högre upp omkring oss, men månljuset strömmade öfver honom och jag vågade icke döda honom. Men jag hade ingen lust att förgås med de öfrige, utan kastade mig i hafvet och sam emot en klippa. Jag såg en haj förfölja mig, men jag undkom honom, och ett ögonblick sednare hade han tillräckligt byte att släcka sin hunger med. Jag hörde ett brak, och ett vildt blandadt dödsskri, dödsskriket af 4350 varelser, hvaraf alla hjertan en minut derefter voro stannade, och jag sade i mitt eget bjerta med en innerlig glädje: cHans röst är bland de andras och vi äro ändå skiljdal, Jag upphann stranden och lade mig ned att sofva. Följande morgonen föllo mina blickar på det mest herrliga och sköna land man kan föreställa sig. Solen hade nyss uppstigit och log öfver silfverne floder och träden, som svigtade under purpurfärgade frukter, och daggens diamanter gnistrade på den blomstrande gräsmattan, hvars ljufva ånga var en vällukt att inandas. Tusentals foglar, med prunkande fårger af nordens regnbåge blandade på sina glödande, praktfulla vingar, höjde sig ur gräs och träd och fyllde luften med sina glada hymner; hafvet, utan ett enda spår af den nyss inträffade förstörelsen på sin spegelklara yta, kröp småknotande vid mina fötter; himlen, utan en sky och badadien ström af glänsande strålar, sände sina svalkande vindar till min kind. Jag uppsteg med ett förfriskadt och lättadt hjerta, jag genomströfvade det nya hem jag funnit; jag klättrade upp på ett högt berg och såg att jag befann mig på en liten ö