Aftonbladet – 12 september 1842, sida 2

lera punkter förtjenstfullt. Herr Andersson, sora spelar hufvudrollen, har åtskilliga ögonblick, der han icke illa uppfattat det asataniska, elemeatet;. likväl skulle ref., som händelsevis sett m:r Felix på vaudeville-teatern i samma roll, tro att denna sednare gjort det ännu fullkomligare, genom en mera samlad hållning och ett mera infernaliskt lugn i den mycket pikanta scenen på maskraden. Mera synes oss m:ll Lindmark hafva tagit felt om sin roll. Litet mera ömhet och allvar, samt något doloroso öfver Roberts flyktighet skulle ej kläda illa; m:llL. har i kOnkeln) visat, att hon till sin fördel kan begagna allt detta. Nu deremot genomgår en nästan jolltande glädtigbet en stor del af hennes spel, äfven der det ej passar in med stycket. Ingenting är naturligare än dottrens deltagande i modrens sorg, ingenting är hellre vackrare. Herr Törslow spelar Jean Gauthiers roll väl och lägger god betydelse i sina ja och nej. Chevalier de la Rapinibre är i originalet en knarrig, förlefvad goddagspilt på sitt femtital, hvilket tyckes stå mer i öfverensstämmelse med auktorns mening, än den kostym, i hvilken herr Deland uppträder. Att man här utlemnat alla de små sångerna, är skada; några af dem åtminstone bidraga, som sagdt är, till styckets effekt, och det borde väl icke vara så svårt, att öfversätta och arrangera dem på några bekanta, passande melodier; stycket skulle säkert betydligt vinna derigenom. Herr Torslow hade ett större auditorium, än man, i anseende till det ruskiga höstvädret och mörkret, som gör färden, serdeles derifrån, mindre angenäm, kunde hafva väntat. Efter pje sens slut har man framropat Hin onde och öfverhöljt honom med applådissementer. — MW