Aftonbladet – 12 september 1842, sida 2

sjelf ega ett sockerbruk; dertill fordras endast att ni planterar Kvitbetor på hälften af er jord. cAn sjelfva bruksanläggningen och inrättningen då? sade Richard. Den åtager jag mig... det vill säga kejsaren åtager sig den. Nu skall man tro, att Richard fick brådtom och satte hvitbetor på balfva sin åker; kejsaren skulle ju betala anläggningen, och det skulle bli så präktigt. Men derpå hände sig, att inom sex månader var Napoleon borta och förde krig, jag vet inte rätt hvar, som en öfversittare och bullermakare han verkligen är, och med detsamm 2 glömde han bort Richard och skickade honom inte den lofvade kostnaden, han lagt ut. Vi fabricerade likväl socker, men det sockret kostade oss mera, än hvad vi sålde det för. Richard sade ändå alltid: ja, ja, låtom oss vänta; Napoleon glömmer ingenting han; ban skall nog komma ihåg mig och hjelpa mig. Imedlertid måste han göra lån, betala dryga räntor och skuldsätta sin egendom. Sedan när förfallotiden kom, kunde han intet betala, och den elaka Grevin, som är största fordringsegare, bar förföljt oss med all-ifver, så att han slutligen i dag låtit sälja allt hvad vi egde. TMen hvar är då er beskedliga son? frågade kejsarinnan, lifligt rörd af gummans berättelse. aHan har gått till Paris, i hopp att skaffa penningar åt alla dessa fördömda kronbetjentern2, som i dag slagit ner i vårt arma hus, som en bop korpar på en kyrkogård; men hade han lyckats i sitt ärende, skulle ban redan vara här nu, och i alla fall kommer han för sent, ty der. ser jag nu Grevin, som säkert kommeratt skynda på utmätningen.s — Då gumman uttalade dessa ord, kom verkligen en karl in på gården. Kejsarinnan vände sig om och blefej litet förundrad att se den marnen, som. syss förut varit så näsvis på vägen. Nå väll sade Grevin grinande,. sdet ser ut