Aftonbladet – 12 september 1842, sida 2

varigenom han tillvitner sig deras förtroende f och tacksamhet. s Till slottet Roquerolles förflyttas scenen i 3:dje! akten. Der har nu Robert stämt möte med bar ! ronessans sligtingar, utan att den ene bland dem i! vet af den andre, allt för att slutligen uppgöra !: afsägelsen till baronessans förmån. Här ser det! temligen trollskt ut. Underliga sägner äro se-! dan lång tid tillbaka i svang; man förmenar attl den onde i egen person går omkring och vankar, och att han vid ljudet af en gammal ringklocka, ganska riktigt, liksom Lunkentus, då man blåste i pipan, infinner sig. Baronessan har med Robert öfverenskommit, att i händelse han förblefve borta öfver den utsatta tiden, skulle hon genomläsa de memoirer han lemnat i hennes förvar, och hvilka just äro de ifrågavarande Hin ondes memoirer. Dagen för det utsatta mötet är nu förhanden, och slägtingarne infinna sig, men i stället för att, såsom de fruktat, få med Hin onde att göra, finna de baronessan allena i det trollborna slottet. Ett förträffligt tillfälle att tillintetgöra de för dem så vådliga skriftliga bevisen, dem de finna i baronessans händer. De försumma icke heller ati begagna sig deraf. Sedan de berättat henne att Robert dött i en duell, som han haft efter balen för de båda damernas skull, hvilka han der tagit i sitt beskydd, öfvertala de henne att i deras närvaro framtaga de fruktade memoirerna, och när detta skett, rycker den ene dem ifrån benne och kastar dem på elden. Herrarne blifva efter denna bragd mycket stormodige, i medvetandet af sin oantastelighet; de orera stolt om ett ädelmodigt årsunderhåll åt baronessan och blifva slutligen så oförvägna, att de ringa med den mystiska klockan — und hast du mir! — straxt står Robert hin onde framför dem. De blifva naturligtvis mycket förbluffade; men hin onde sjelf, med allt sitt mod, blir icke mindre bandfallen då han får veta memoirernes öde. Genom fröken Marie, hade dock — pris vare fruntimmernas nyfikenhet! — tvenne blad blifvit räddade, och genom dessa vinner man slutligen den upplysning, att en skatt, som tillika skall innehålla en vigtig hemlighet, blifvit af general Roquerolles före dess död förtrodd åt en gammal husets trotjenare och gårdvard, muraren Jean Gauthier, och att denne skulle öfverlemna det anförtrodda godset endast åt den som upprepade en af generalen gifven lösen af trenne mystiska ord. Men huru nu finna denna lösen? Gamle Gauthier är en omedgörlig tvärvigg, ett slags halffåne, som aldrig talar mer än orden ja och nej och icke står att öfvertala, hvarken med låck eller påck, att säga, hvarest skatten är inmurad. Händelsevis kommer dock slutligen hin onde — och hvad lyekas icke honom! — att nämna de tre orden. Nu är det ingen nöd; Gauthier återfår genast målföret, ett lönskåp i väggen -blottas, och skatten finnes bestå i — baronessans äktenskapskontrakt: De föregifna arfvingarne. hafva härefter ej annat att göra, än att draga sig skamflata ur spelet. Hinonde presenterar sig slutligen sjelf såsom f. d. skrifvaren hos en gammal notarie; som haft affårer med alla de ifrågavarande slägtingarnajskommit i besittning af deras hemligheter genom vissa penningeliqvider, -och som anteknat allt detta i sina memoirer. Det är dessa historier, tillika med traditionen om spökeriet på slotet, som gifvit den unge Robert ideen att uppträda under Hin ondes mask, och hvarföre memoirerna äfven derefter benämnas. Härmed tyckes nu allt vara godt och väl, men den unge skrifvaren är alltför nobel att göra anspråk på den numera rika och förnäma fröken Roquerolles hand och furstlliga förmögenhet. Han är derföre, efter välförlrättadt värf och sedan ban tillkännagifvit sin afsigt, i begrepp att aflägsna sig, då fröken, å sin sida, som redan förut fattat kärlek till honom, Tkallar honom tillbaka med den lilla klockan, och modren samtycker till deras förening. En mängd smärre situationer emellan de hufIl vudmomenter, som vi nu berättat, gifva åt detta stycke omvexling och rikedom på effekter. I I Paris har det också varit den mest sökta pjeIsen i hela säsongen, hvartill ock aktörernas förträffliga spel bidrager, äfvensom ganska nätts , kupletter, hvilka i öfversättningen äro uteslutna. Effektrik och nästan rörande är i originalet i syn: nerhet slutet, der Marie sjunger några verse om sin ömhet och tacksamhet för Robert, och I derunder låter den lilla klockan sakta ljuda med i takten, för att kalla honom tillbaka, då han .!vill lemna henne. Afven här utföres det :