Aftonbladet – 12 september 1842, sida 2

—— fl LL Hr Boscos magiska representationer. Att vårt tidehvarf går framåt äfven i det underbara, är en bekant sak; och att äfven vi Stockholmsboer icke varit lottlöse härutinnan, bevisa de många besök, vi på sednare åren haft af herrar Heesbe, Olivo, Döbler, Bils och Bosco m. fl., alla professorer i den naturliga magien, och den ene ytter värre än den andre, allt efter som de hitkommit. Hvad Hr Bosco angår, som redan föregicks af ett stort rykte såsom den förnämste i sin vetenskap, så tyckes det ej hafva varit öfverdrifvet. Det är dock klart, att vid representationer af denna art en och annan konst endast kommer att påminna om något dylikt, som man förut sett, och apparaterna af urnor, dosor, chatuller, lock, buteljer, m. m. blifva alltid något när lika hvarandra. Den olika graden af åskådarens nöje, när man sett några sådana kabinetter, beror följaktligen förnämligast på konstmästarens sätt att betjena sig deraf. I detta afseende synes verkligen Hr Bosco lemna ingenting öfrigt att önska. Hans färdighet i fingrarne gränsar onekligen till det underbara. Klädd i en åtsittande svart sammetströja, bararmad långt öfver armbågarna, är han det oaktadt i stånd att låta en mängd saker försvinna i sina händer på ett sätt, som för den skarpaste uppmärksamhet är omöjligt att upptäcka, äfven då mån står tätt invid honom. Så tar han t. ex., icke en, utan många gånger, små kulor af en kastanjes storlek, håller dem mellan tummen och pekfingret af ena handen framför åskådarne invid ett Jjus, högt öfver bordet och med armen utsträckt, tillsluter derefter handen, rör litet på fingrarna, ropar adieu-partex! öppnar åter handen med utspärrade fingrar och kulan är försvunnen och återfinnes efter behag på än det ena, än det andra stället. Vi nämna detta såsom en af de enklaste bland hans prestationer, men som tillika ger det bästa begreppet om hans stora skicklighet. Bland de mera sammansatta konsterna må nämnas följande: Han lånar af sällskapet åtskilliga ur, knyter dem i ett band om halsen på en lefvande dufva, kastar bort dufvan, tager sedan en butelj, som står på bordet, tänder först eld i en svärmare, som är fästad i öppninger af buteljen, slår derefter i ett glas vin ur densamma och knackar omedelbart derpå sönder den, då dufvan tittar fram derur och framdrages med bandet och uren omkring sig. An detta: Han lånar tvänne stora shawvlar af tvänne damer bland åskådarne, framtager derefter ett skrin med en draglåda uti, visar att skrinet är tomt, låter en af åskådarne sjelf skjuta igen locket, läsa lådan och behålla nyckeln; ställer, utan att aflägsna sig, skrinet på ett litet bord med en trefot och utan täcke på, långt framför alla de öfriga apparaterna, hänger den ena shawlen öfver skrinet, gör med den andra ett bocus pone ee————— -—