Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 2

alla de egna talesätt, hvaruti ordet sålunda med sina mången gång rätt särdeles betydelser användes, så inser hvar och en gagnet håraf. 9) Den frågan kan vara underkastad tvist, huruvida i en ordbok öfver ett lands allmänna språk, eller riksidiomet, enskilda landskapers egna uttryck, eller de s. k. provincialismerna, böra inryromas. Skulie det ske utan anteckning vid ordet, att det tillhör ett eller några landskap blott, och hvilka; så skedde härigenom visserligen någonting förledande. Men, anfördt med utsatt uppgift om att det ingenting vidare utgör än ett provinsord; så ken 4:o ingen skada uppstå för riksidiomet, men 2:o det gagnet inträffa, att riksspråket smäningom kan utvidga sig och riktas genom upptagande till allmänt bruk af ett godt ord från provinsen, derest författare, som ega inflytelse, veta att begagna det dertill och sätta det i gång. Landskapsmålen besitta ofta högst sinnrika uttryck, hvilka det vore en verklig vinst för det allmänna språket att tillegna. sig. . Ordboken, som icke bör vara en lagstiftning, utan en framställning af det varande, kunde likväl antyda och uppgifva möjligheterna för sådant; ehuru aldrig aubefalla bruket att sätta dem i verket. Det. vigtigaste vid ett ordboksarbete måste vara att bestämma hvad ran bör upptaga, och hvad icke; och detta i tvenne afseenden. Man måste nemligen afgöra: 4) Hvilka ord böra hafva plats i ordboken, och 2) Hvad, som om hvarje ord måste sägas. Ait bestämma sina gränsor i dessa begge hänseenden är oundvikligt, såvida erhet skall genomgå verket; men man torde vid sina tillfällen finna gränsornas uppgörande sviårare, än man väntat; hvarföre läsarens uppmärksarahet billigt torde fästa sig härvid. Vi skola tillåta oss att häröfver göra några anmärkninOm afsigten antages vara alt lemna i allmänhetens händer en så vidt möjligt fullstänbig ordbok öfver den nuvarande svenskar, så måste det böra till planen att upptiga: e) Alla i den allmärna svenskan befintliga inhemska ord. De ordsamlingar, som Westes och Lindforss arbeten (för stt icke tala om de mindre ordrika äldre lexik:) ega, äro visserligen rika nog. Men härtill behöfde dock Jägzas en myckenhet ord, som i dem icke stå att träffa, såsom 4) alla brukliga verbalier och härledda ord, hvaraf ett ansenligt antal förbigåtts i förut varande ordböcker; 2) så många i handtverk, konster och vetenskaper förekommande egna ord, som möjligen kunde samlas utöfver hvad i äldre ordböcker finnes, samt 3) en stor mängd ord och benämningar på orgamska och anorganiska ämnen (djur, växter, mineralier och kemiska föremål) kroppsdelar, sjukdomar, läkemedel, maträtter o. s. v., hvilka flera lexikografer måhända med flit förbigått, såsom i deras tycke alltför enskildt tillhörande zoologi, botanik, miveralogi, kemi, anatomi o. s. v.; men dock otvifvelaktigt borde intagas. — I afseende på fullständigheten anmärka vi likväl, att en ordboks-författare gör orätt, om han, af falskt begär att rikta sitt arbete med vokabler, inför: 4) alla möjliga verbalier och härledningar, som en svensk, på grued af språkets natur, kan för tillfället skapaOrdboken borde i detta fall inskränka sig sill anförande af blott alla brukliga, och således i det allmänna språket befintliga. 2) Alla sammansättningar, så fort de icke innefaita något eget signifikativt. Det vore följaktligen orätt såsom onödigt, att, för fullständighetens skull, upptaga hvad hvarje person för vissa föremål kan upprepa, utan att något nytt eller eget dermel säges vidare, än som följer af sjelfva de enskilda ord, hvaraf sammansättningen består. Så kunna t. ex. rot, stam, bark, gren, qvist, löf, krona, skog, lupd, duvge m. im. sammansättas med hvarje särskild trädslag (man kan säga alIrot, alstam, albark, algren, alqvist, al-löf, alkroIna, alskog, al-Jund, aldunge; likalede:: almrot, Jalmstam, almbark, almgren, almqvist, almlöf, almkrona, almskog, almiund, almdunge; ekrot, ekstam, ekbark, ekgren, ekqvist, eklöf, ekkrona, ekskog, eklund, ekdunge; m. m.). Om man i ordboken upprepar dessa sammansättningar för hvarje trädslag, så begår man ena onödighet, som mycket ökar vidlyftigheten, ehuru det ej kan neIkas att alla dessa ord tillhöra det befintliga språIket. Detta gäller för en stor mängd fall. Så kusde t. ex. hufvud, öga, mun, käk, gäl, fena, fjäll, stjert, nät, fiske o. s. v. i ett lexikon utsattas för hvarje fiskslag, som har sådana (alltså: aborrhufvud, aborröga, aborrkäk, aborrfena, aI borrnät, aborrfiske, likasom gäddhufvud, gäddöIga, gäddfena, gäddnät, gäddfiske, braxenhbufvud, braxen-nät, braxenfiske o. s. v. i oändlighet). Men allt sådant bör undvaras, utan att fullstänldigheten, rätt förstådd, derföre kan sägas hafva MHlidit inskränkning. Deremot böra dylika sangRR ——