mansättningar alltid ingå i ordboken, så fort utmärka någonting i och för sig, hvilket ej fö jer med hvarje annan sammansättning af samn slag. T. ex. Laxfiske och Ålfiske måste uppt: gas, emedan de äro ord i ekonomi-lagstiftninge utmärkande, för sig, något ytterligare, än hvs aborrfiske, gäddfiske, braxenfiske 0. s. v., för si bemärka. Gränsbestämningen emellan hvad so: här bör upptagas, och hvad icke, är i e mängd hithörande fall ytterst svår, men likv nödvändig. b) Utländska ord, hvilka i dena allmänna sver skan blifvit upptagne och som sådan bruka Här mötes gränsbestämniogen af ett stort be kymmer. Ingenting vore lättare, än att utdöm alla fremmande ord, såsom i sig sjelfve ick svenska. Men, så språkrätt och konseqvent dei ta än låter, befinnes det likvål ogörligt; enir e större mängd sådana främlingar än man vanl gen föreställer sig, af ålder så nära ingått i sver skan och dermed införlifvats, att deras bortta gande ur ordboken blefve en lucka, som skull betraktas såsom e!t intrång på det rent svensk området. Månne någon kunde gå in på, att ma ur ordboken uteslöte t. ex. Rät och Riktig, der före, att de i sig sjelfva kunna vara fåtinet Recws eller tyskans Richtig? Borde mag utc sluta Anblick, Angenäm o. s. v. hvilka äro så god som ren tyska? Skulle man icke upptaga Cint Grad, Dikt, Form, Arrende, Regel, Regering, A kademi, Erona, Sabel, Gehäng, Kanon, Gevär General, Major, Kapten, Mästare; Kapitel, Butelj Cirkel, Siffra, Punkt, och tusende, på hvilka ma! numera föga tänker annorlunda, än som på or dentlig svenska? Men ötfvergår man till de molsatta systemet och intager alla utländsk: ord, som af en svensk inblandas i hans språk så begår man säkert en lika stor orimlighet Mången siger sentamera en rättegång ; men mån ne verbet Eatamera bör hafva rum i en ordbol öfver svenskan? Skall man införa Regime, Ap profondera, Circonspection, Importance? För. modligen gilver ingen dertill sitt bifall. Mer att här uppfinna ena så beskaffad gräns, att all: deråt nöjas, är utan tvifvel ena säker omöjlighet Ait bestämdt alta utländska, i vårt språk före. kommande ord skola uteslutas, vill väl ingen och att alla sådana skola upptagas, vill också ingen. Men hvicka ord då? Ty den af åtskilskilliga föreslagna regeln, ait utdöma ur ordboken, i:skasom ur spräket, alla sådana utländska ord, hvarföre lika goda svenska kunna finnas, men hålla till godo dem, hvaremot! intet svenskt svarar, låter visserligen höra sig, men är Overkstållbar. Det är just en stor mängd utländska Ord af de mest gängse, mest i vårt språk invuxna och således minst möjliga att utesluta, som lättast skulle kunna ersättas med infödda uttryck, om man allenast behagade bruka dessa. Deremot gifvas, å andra sidan, utländska ord, emot hvilka intet svenskt fullt svarar, men som man derföre icke skäligen kan införa i en ordbok öfver svenska språket; t. ex. Emphase och hundrade dylika. I deana fråga bar man således ingen annan utväg, än att gå en på smak beroende medelväg. . c) Alla landskapsord, eller pro vincialismer, som man kunde insamla, skulle också vi på förut anförde skäl önska se införda, men med utsättande af ett tecken, som hindrade deras förblandning med ord, tilihörande allmän svenska. Vi, hafva här tillåtit oss några betraktelser, ej blott öfver den stora och omisskännliga nyttan af en i möjligaste måtto fullständig ordbok öfver svenska språket, hvilken nytta, för att icke säga nödvändighet, säkert ingex i Sverge betviflar; utan äfven ingått i några enskildlieter öfver ämnet. Ganska mycket vore att tillägza. Men vi vilje icke längre upptaga våra läsare, som visserligen sjelfve veta att vidare utveckla frågan, och se den under alla sisa synpunkter af en bland de mest maktpåliggande patriotiska angelägenheter.