Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 2

——LLA LA ------------- ! ss soo ———— —— —— 200 nedsänktes min moder vid hans sida. Inqvisitionen bemäktigade sig all deras egendom, så i löst som fast, alldenstund jag var dömd till evinnerligt fängelse för kätterska meningar. Den gamle mannen runkade på hufvudet öfver min befrielse, och mente att den icke skulle blifva varaktig. Af fruktan att sjelf blifva straffad, såsom den der plägat umgänge med en kätterska, lemnade han mig såsom en pestsmittad. Min väninna och jag blefvo allena qvar med vår bittra sorg, som snart öfvergick till förtviflan. Francisca var redan, innan hon blef fängslad, ett föräldralöst barn, som eh slägting hade upptagit. Hos denna vågade hon icke nu taga sin tillflykt, ty hon kunde lätteligen förutse, att hon var i samma fördömelse som jag Vi kastade oss ned och omfamnade hvarandra önskande oss döden. Hvasföre förgifves önska oss, hvad som gepast står i vår makt? sade hon omsider. Höä under oss flyter Ebro; dess djupa vatten skalj snart ända våra lidanden och befria oss frår menniskornas grymhet. Kom, Leonora! Vi vilja sätta oss på denna udde, som skjuter ut öfve: floden, binda oss tillsammans med våra halsdukar, störta oss i de medlidsamma böljorna ock dö i hvarandras famn. Jag reste mig tigande, aftog duken och ste med min väninna ut på udden. Jag slog klä det om oss begge, kastade ännu en blick pi solen, som vänlig och mild nedsjönk bak sko. gen och sammanknäppte mina händer till mir sista bön. Då kände vi oss båda omfamnade af kraftiga armar. Det var vår befriare, den franska officern.