Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 2

skratt återskallade underligt under de höghvälfda gångarna. Sorlet tilltog, dörrar upplätos, andra uppbrötos våldsamt. Heliga jungfrul utropade jag till Francisca ; bvad är det för språk man talar? Jag begriper icke ett ord.n — aTyst, tyst!s hviskade hon; ,jag tror nästan, ja sannerligen! det är franska; nu hörde jag tydligen en säga: skom bara ut, mina damer! j ären fria; de heliga fäderne äro lupne sin vägl) Straxt derefter hörde vi en annan säga på dålig spanska: ,Hitåt med din nyckel, gamla hexa!l låtom oss se om def passar till denna dörr., Det var vår; den gick upp och en ung fransk officer trädde in. — pMina sköna damerl, sade han; nunnor! eller hvad jag skall kaila eder, befinnen j här emot eder vilja, så står nu buren öppen. Detär i dag min befattning, att vädra dessa rum ett litet grand, behagen j icke så länge hemta frisk luft ? . , Vi läto oss icke säga detta två gånger, och, utan att tacka vår befriare, flögo vi ut från vårt unkna fängelse som TJössläppta fåglar. Vår första gång ställdes till mina föräldrars bus — de voro döda! Grämelse öfver deras förlorade barn hade lagt dem i grafven, som allaredan i två år hade varit deras hvilorum. Innan vi uppnådde slottet mötte vi den åldrige tjenaren Sanches. Han var länge så betagen af skräck, förvåning och glädje, att han icke kunde få fram ett enda ord. Tårar återgåfvo honom målföret. Sorg hade kastat min fader på sjuksängen; hans lidanden voro långvariga och ändades först med döden, En månad derefter