Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 2

gelska residentens goda minne och samtycke. MEMOAR ÖFVER DEN FÖRFLUTNA VECKAN. Konungen af Danmark är ute och reser. En kung kan nästan icke hafva något roligare för sig. Ofverallt triumfbigar, illuminationer, transparanger, ioftal, banketter, blomsterkransar och hvitklädda flickor! Det är endast fatalt, när, såsom här synes vara fallet, artigheterna uppblandas med ett och annat miadre angenämt ord ur folkets leder om ptidens krafn, om reformern med mera. Dylika missljud borde med rätta aldrig finnas till; de bevisa att det är en dålig stämning hos folket, och vederbörande på orterna borde ju alltid kunna på förhand så skrufva, att ett kungligt öra icke skulle obeqvämas deraf. För öfrigt, hvad dessa danskarnas ideliga rop på reformer beträffar, måste man icke erkänna art oförnöjsamheten går bra långt i våra dagar! Hans Majestät har ju sjelf gilvit exemplet af den ena reformen efier den andra, han har ju npäppeligen ens kunnat medhinna flera på sin korta regeringstid. Hafva vi icke sednast sett det kungliga danska gardet sålunda reformeradt från topp till tå? Granadörerna ha fått sig stora björnskinnsmössor, hvarigenom de skola se martialiska ut att skrämma bort både ryssar och engelsmän så långt vägen räcker; man påstår att manskapet svettas ihjel i dem, likagodt! de dö likväl som bjeltar. Och ändå skriker man på mer, och vill utom skinonmössorna äfven ha en konstitution, en tryckfrihet, en ordentlig representation och gud vet allt hvad! Liksom staten beböfde någon ytterligare representation, när den har ett garde i björnskinnsmössor! Den holländska f. d. konungen är äfvenledes stadd på resor. Haz är och helsar på sin herr son. Pappa har lofvat att förstärka det unga majestätets kassa med en rund summa, och det unga majestätet är genast sjelfva förbindligheten och den sonliga kärleken i sin högsta potens. Den fordna kölden är etterträdd af det varmaste förhåliande. Det dröjer kanske icke länge förrän man får se sjelfva den famösa styfmödren grefvinsan vid bofvet; mottagande af sin styfsons bänder försoningens och galanteriets iulpan: men också, när man betalar vänskapen kontaut!.... De furstliga hofven föreie icke öfverallt lika hugntande skådespel; på de flesta ställen se vi, som vanligt, intriger, afundsjukz, trakasserier. En viss markisinna båller på att ställa till oreda i den lilla drottning Isabellas barnkammare. Infarten Francisco da Paula har en gemål, som synes genom bemälda fru markisinna ha velat skaffa sig fest fot hos den lilla drottningen, men ministrarne lära fått hum om saken och ha gifvit den förnäma frun afsked på hvad man kallar grått pappor. Markisinnan att uppröra himmel och Jord, infantinnan att beskärma sig öfver förnärmande misstankar, infanten att rifva sina hår i förtviflan! Dessa ministrar äro likväl några alitför hårdhända och burdusa menhiskor! S-ken blir nog, rätt som det är, en diplomatisk affär, måhända bearbetas en och annan stor makt att intervenera, och innan någon vet ordet af, får man höra talas om en tillämnad revolution eiler början till ett nytt inbördes krig, allt för en gammal markisinna, som blifvit förvisad en barokammare! Å Lyckligtvis för Espartero hafva likväl de stora makterna tillräckligt att syssla hvar på sitt håll, utan att blanda sig i andras ärenden. England har sina kineser, som göra dem gråa hår, och sina afghaner, som sätta dem ytterligare myror i det gråa håret. Frankrike har för lång tid pog med att reglera sterbbuset efter hertigen af Orieans och har hittills knappast egt tid att tänka på annat än den ståtliga begrafningen, för bvars skull sjelfva julihögtiden så godt som torkat in. Julihögtiden! .... Bah, ett minne, som är to!f år gammalt, kan också verkligen ha öfverlefvat sig sjelf! Och hvilket minne! Det af en revolution, hvars aila löften en oföränderlig vilja längesedan bedragit eller bortspelat! Hvarför skulle. man då icke från samhällets höjder så gerna se, att derom aldrig mera nämnes! En revolution är aldrig af sgod ton, äfven om vissa bögförnäma personer någongång nedlåta sig att begagna den som verktyg; man håller i nödfall till mada mad dacc Hanctar man sadan afoigtan