Aftonbladet – 13 juni 1842, sida 2

ningar, öfver hvilken bot och syndaförlåtelse äfven ett bevis meddelas. Ljuspåtändning. Jemte korsandet är ljuspåtandningen en religiös bandling, hvilken Ryssen icke öfverlemnar å! presten, utan sjelf förrättar i kyrkan. Framför hvarje helgopbild befinner sig nemligen ett lite! bräde med små metallpipor eller ins:agna spikar hvarpå de troende fästa vaxljus, då de vilja viss vågot helgon en särdeles ära. Framför ikonostasen stå äfven stora silfverljusstakar, i hvar och en af hvilka ett väldigt saxjus brinner, hvaromkring man sedan kan fastsmeta en otalip mängd smärre. Likaledes kunna de stora, öfver alit härgande lamporna fullsättas med vaxljus Vid kyrkdörren finnes alltid en tjenare, som säl jer sådana vaxjus, -helt små och smala, gula blekta, tjocka, långa, förgyllda, måtade, efte hvars och ens penningeråd och fromhet. I alls städer linnas äfven bodar, der åidana Vax!jus säljas. Kyrkorna hafva haraf en ganska betydig inkomst, ty icke blott handeln kår för deras räkning, utan de små stumpar, som blifva öfver af bvarje ljus, och vaxet som rinner ned på bräddarne tilihör dem, och de låta återigen nedsmä!ta alltsammans. Sådsna J)jus köper folket, påtänder dem vid lamporna och uppsätter dem sjelfva samt gör framför dem en mängd fromma bugningar. På stora högtidsdagar t. ex. wid Påsk. då kyrkorna alltid äro öfverfyllda, så ätt en person icke kan komma dit han vill, spatsera dessa ljus från band till band, tills de komma till de främst stående med den bönen, att de skola på tärda dem framför en viss helgonbild. Dessa bafva då fullt arbete, men göra det gerna och