Aftonbladet – 10 juni 1842, sida 2

as hufvud och rot. Våld och lögn, hvilka begge nnehålla en djup onatur, ett förvridande af nensklighet och sans, ett uppror emot Guds skapelse, kunde icke annorlunda befäöstas på jorlen, än genom en ganska långvarig Jagstiftning, som tvang och tillvande menniskorna att framsläpa ett uselt, oformligt lif: dynaster och hierarker kunde icke annorlunda vara till. — Den enda sanna läran och lagen är den, att menniskorpa skola hysa en orubblig, evig kärlek och tro, först och främst till Gud och sedan till hvarandra inbördes. Detta är Jesu Christi lära och Jag. För denna lära och lag sjunka både våldet och lögnen till intet. Den egentliga betydelsen af folkens stora sträfvande i tidehvarfvet är således i grunden ingen annan än den: att göra slut på det ursprungliga, allmänna uppror, som fordne herrskare med allt slags sjelftagen myndighet (aristokrater, dynaster; falska lärors predikanter, hierarker), af ålder gjort emot mensklighet och sanning. Folkens återtagande af sina oafytterliga rätligheter har alltid på herrskarnes språk fått namn af uppror,; och det är ganska begripligt; men i sig sjelfva utgöra dessa nationalhandlipgar blott ett dämpande af de andres ursprungiiga uppror. Hvarje folk har omsider lärt sig, att det icke till fiende bar något annat folk vid sin sida; men att dess enda verkliga och förfärliga fiende är den, som det måste likt en orm bära och underhålla i sitt eget sköte: det är Våldets och Lögnens inrättningar, som folket ej allenast måste sucka under, utan äfven med sina medel drygt betala — för hvad? — för att af dem så vidt möjligt förstöras. Kan någonting på en gång skamligare och förfärligare tänkas ? Hvad vill nu Nationalhat säga? Man berättar om sådant emellan Spanjorer och Portugisare, emellan Fransoser och Epgelsmän, emellan Germaner och Slaver, emellan Svenskar och Ryssar, och — för att komma till hvad än närmare rör Oss — emellan Svenskar, Danskar och Norrmän. Hvad är sanning i allt detta? Henrik af Burgund, hans ättlingar oeh sedermera huset Braganza kunde icke i Portugal upprätthålla sin furstemakt utan genom krig med konungarne i Leon och det öfriga Spanien. 0Oupphörliga härnader, hämndbragder, oförrätter och våld, utöfvade under sekler, inplantade slutligen emellan Portugisare och Spanjorer en tvedrigt, som säkert aldrig skall kunna lösas så länge Portugal är en serckild stat. Konung Henrk II i England gifte sig med en fransysk furstinna, Eleonore de Guienne, cch härmed skulle ban ock ärfva — d. ä. lägga under engelska kronan — en mängd länder på fasta landet, som både till sipa inbyggares bärkomst och provinsernas Jöge naturligen sammanhörde med Frankrike. Härmed uppblossade ett af de största och märkligaste krig, som historien vet att omtala. Poesien och litteraturen hafva deraf skördat rika ämnen för sina bearbetningar: men ergelsmännen och franseserna sjelfva hafva framför allt inbragt ett bittert och Jångvarigt inbördes hat deraf. I Sverige skulle ganska säkert än i denna stund Uppländningar slåss med Södermanländningar, Svear gå och bränna hos Vetsgöterne, Smaländningar härja i Skåne och Skåningar i Småland, om vi ännu lefde i Fylkiskonungarnes dagar, eller i Erikska och Sverkerska konungatvisternes tider, eller till och med under Gustaf Adolf den Store, till hvars upgdomsdater det hör, att i norra Skåne hafva utfört ett af de vildaste och förfärligaste tåg, med mord, brand, rånande och skändande af män, barn och qvinnor, hvilka gjort honom och hans svenskar ej det ringaste förnär, men miste utstå dessa grufligheter endast deriöre, att Danska regeringen, hvarunder Skåne då lydde, skulle vidkännas repressalier. Det är sorgligt nog, att dylika ohyggligheter skola befläcka en så stor mans ungdomsminne; men det historiskt vigtiga förblifver imedlertid alltid att se, huru brinnande hat, gränsboer emellan, kan sättas i gång genom deras respektive dynasters tvister sirsemellan; hvarefter oviljan sedan blott kan utsläckas genom tidens läkande band och den välgörande inflytelsen ifrån naturen sjelf, som alltid, när den får verka ohämmad, drager folken till inbördes kärlek, bistånd och umgänge, helst deras ställning alltid är sådan, att de behöfva hvarandra och aldrig kunna annat än vinna på att älska hvarann. Se vi på Sverige och Danmark enskildt, så gifva många af tidens tilldragelser den glädjande utsigten, att gamla, genom våldets och lögnens bearbetningar bos de begge folken inrotade fördomar verkligen stå på väg att helt och hållet bortdö, för att lemna rum åt de vänligaste förhållanden. Resor och påhelsningar, icke allenast mellan invånarne på ömse sidor om Sundet, men äfven från andra städer och orter i de begge SNORRES BENT ee EAS VE ONE