Aftonbladet – 23 april 1842, sida 2

ngenting utgilvit, att man, af fruktan för misss tag, bör afbålla sig ifrån att, på blotta rykten om hans föreläsningar, sluta till hans innersta och verkliga mening för närvarande. Hegel är således den, som på sil sätt kan anses hafva bragt slutstenen till den filosofiska byggnad, hvilken Kant började. Härvid företer sig nu det märkvärdiga, att ehuru redan för lång tid tillbaka alla spekulativä forskningar på iheologiens område (särdeles sådana, som sträckte sig utom blott filoloziska tolkningar af sjelfva urkunden, den Hel. Skrift såsom basis), visserligen stått illa i ropet hos det kyrkligt symboliska eller, såsom det helst sjelf kaliade sig, det strängt (efter en förmenad bokstaf nemligen) orthodoxa partiet; så fick dock filosofien temligen ostörd gå bredvid allt detta, länge nog. Kant, Fichte och Schelling hafva under en hel generation odeladt ansetts för män, bvilka fört menskligheten ett jettesteg framåt; och man var äfven på ling tid icke emot, att ulldela Hegel ett ännu högre rum, för den nya utveckling han erbiöd filosofien, isynnerhet från den skarpt logiska sidan. Orsaken, hvarföre sådana män, som desse, tolererades, var väl dock till största delen den filosofiska terminologien, det lärda språket, hvars svårfattlighet för mängden gaf de kyrklige hopp om, att innehållet ej synnerligen skulle kunna sprida sig hos allmänheten. Så förblef också länge fallet. Imedlertid förbereddes på detta sätt hvad som låg i Försynens plan att intriffa. De lärde och bildade klasserna hade tvenne slags theologi, som de läto fredligt bygga och bo tillsammans i sina själar, så länge freden var möjlig: en filosofisk, grundad på vetenskapernas framsteg och resultater, samt en kyrklig, som vidhöll det hisioriskt traditionella, oaktadt inom protestantismen. Det är gifvet, likväl, att en jemnvigt emellan tvenne sådana ej länge kunde röcka. I samma mån som de svårläste grundförfattarnes tankar afklädde sig terminologien, utgingo dessa tankar bland allmänheten och vidgade synkretsen här. Detta skedde bufvud-akligen derigesom, att filosoferne sjeifve företogo sig att emelIanåt, likasom till ombyte, skrifva på ett språk, bvilket ej uteslutande var deras eget, utan kunde förstås af en hvar. Publiken vann hirigenom ett nytt slags nöje, det, att lära sig tänka öfver länkesätten i verlden. Och bärmed vände den sig, intresserad ända till begärlighet, in på theologiens område. Nu framträdde Strauss, och med honom öppnades — åtminstone i negativ mening — den andra stora epoken, sedan Luthers tid, för de theologiska studierna. Han var den förste, som omedelbart sammanförde de föregående theologernes kritiska forskningar öfver urkunderna; han leddes härigenom till nedrifvande af ej så litet, förat anseddt som historiskt visst. Han framdrog oblidkeligt de motsägelser han tyckte sig finna emellan olika Bibelställen, och kan sägas vara den förste, som företog sig, att i den Hegelska filosofiens degel pröfva cch smälta dogmerna. Utan att gilla eller underskrifva Strauss, tillhör det oss likväl, att se hvilken länk ban utgör i kedjan af humanitetens gång framåt till målet. Eburu Strauss påstod sig och troligen också förmodade sig allenast skrifva för theologer, måste dock ett så genomfördt arbete, som hans, väeka det största ceh allmännaste uppseende, oaktadt det gick så skoningslöst tillväga och i början intet afseende gjorde på följderna för det positiva i den antagna kultens sattser. Resuliaterna af hans kritik, dessa må för öfrigt tåla vid att motsägas i ganska många stycken, hade dock det med sig, att nadflytta diskussionen på ett annat och oerbördt vidsträcktare område, än bans föregångare bland Bibeltolkare gjort... Huru det hierarkiska elementet och de i denna mening kyrklige inom Protestantismen skulle känna sig till grundvalen hotade härigenom, är begripligt. En naturlig sympathi, 1 förening med behofvet att se sig om efter egen räddnirg, kom dem då att kasta sina bliekar på den Katholska kyrkans riktning till disciplinarisk sammanhillighet för att uifiona, om icke inom Protestantismen något medel skulle kunna skapas till bildande af samma eller en likantad kraft, som den, hvilken under århundraden gifvit den katholska hierarkien dess styrka. Hjelpmedlet förefonns i det nya slags organisation, som klarast och mest utarbetedt framträder i Methodismen. — Alla de, som förnämligast sätta religionen i något utom menniskan varande, i en symbolisk frälsning (ögonblicklig, genom VE RA ie v dr 2 år Oo En ESA SEE NAN SEN RT ANNAT RANE