Aftonbladet – 23 april 1842, sida 2

Och spikar upp ditt namn vid Falieros — Men sekler tvätta sen ditt namn ej bort. (Försvinner.) DoGEN. Ren bleknar smycket uti nattens panna, Och morgonrodnan drar de ljusa strecken Kring österns tinning, och ett sröhvitt mola Helt liftigt seglar öfver himlaranden. Om i det molnet sig vin själ fick sätta Och fara bort från denna tomma verld; Och denna omättbara bleka ånger, Som går igenom hjertats lykta dörrar. Hör, lärkan sjunger ren i blånad fjerran, Och dufvor kyssas uti rosenhäcken: Ömt liljan myser i det mjuka gräset, Der vattensprånget sina perlor stänker På rosens kind och på förgät-mig-ej. Naturen gläder sig åt sina barn, Och barnen trycka sig till henres bjerta: Blott ett hon kastar ur sin modersfamn, Ett enda väsen får ej vara lyckligt, Ett fattigt styfbarn blott — och det är jag. (Störtar ut.) Morgon. Iejonsalen i Doge-palatset. Österrikes Sändebud, omgifvet af Venedigs adel. Manini inträder. SÄNDEBUDET. Till underskrift är stadens skyddsbref färdigt, Ett enda namn, och ordet republik Med sin betydelse, sin villolära Försvinner — som ett echo uti lufter. Så stiger ordning ur upplösnings-yran, Och bildar till ett helt hvad nycken söndrat, Och gjuter lif och styrka uti stat. All stat är formad af nödvändighet, Och måste äga rågon medelpunkt, Ering hvilken den sitt välde kan förena. En måste styra, men en gudavigd, Och den är statens medelpunkt; kring denna Skall allt sig ordna, ordnas genom viljan Hos den, som styr. Nu har Venedig fått, Hvad det har saknat, en politisk punkt Att ordnas kring, och äfven hvila på. DoGEN. Venedig blomstrat. — Vissnadt skall det blifva, Det stolta minnets skönsta enkesäte,