Aftonbladet – 23 april 1842, sida 2

jade skilja emellan det ideella i christendomen och den blott yttre bilden, symbolerna, den timliga formen och de historiska berättelserna. Mången theolog, som kanske ej i och för sig sjelf älskade det rent andliga i den christna kulten, tvangs likväl in på detta område genom den allt klarare framträdande nödvändigheten att rädda christendomen, då en utbildad historisk och linguistisk filologi undanryckte det ena stödet efter det andra från det yttre, blott symboliska och bildliga. Utom att härigenom angelägenheten att uppsöka christendomens andliga kärna var gifven, fann man också ett arbete åt detta håll alit mer belönande genom den djupa rikedom, som denna heliga, till sin halt i grunden eviga lära erbjöd. Arbetet har fortgått, och gör så ännu, Viskola betrakta bufvudpunkterna deraf. Det är just emellan theologerne sjelfve, som talrika och föga afbrutna fejder ägt rum, än om den ena historiska dogmen, än om den andra; så att hvarje bildad prest utan tvifvel har sig bekant, buruledes man, rätt eller orätt, dock genom ett slags tyst öfverenskomimelse inom flertalet af åtminstone det högre presterskapet ledi sig till antagande af ett slags esoterisk (dlärdes) uppfattning, ej i allt öfverensstämmande med den ewoteriska (de profenes, eller den stors mängdens), hvilken öppet från predikstolarne förkunnades. Hvad skall man imedlertid tänka om denna dubbelset? Man hörde mången säga, att äfven med antagande af Bibeln till hufvudgrund, gåfves det många ibland de historiska bibelberättelserna, hvilka icke kunde förstås efter den stränga eller nakna bokstafslydelsen. Dit hänförde man t. ex. den mosziska urkunden om verldens skapelse på sex dagar, vissa englars affall, paradiset, syndafallet gezom ätandet af en frukt, döden sårom en följd deraf, ormens linguistiska förmåga, Mosis berättelse om sin egen söd och begrafning (i V Mosebok), åsnans talkunskap; ej mindre än ock sluthgen åtskilliga utsagor i Nya Testamentet, vettande åt oförklarbarheternas sida, så fort de tagas efter orden, och hvarom redan Origenes gjort anmärkningar. Olikheterna emellan hvad man preditzade (det exoteriska) och hvad man verkligen trodde (det esoteriska) ökade sig, i samma mån som naturvatenskaperna och filosofen gålvo anledning till tvifvelsrmål. I jemt stigande dermed visade sig ock dubbelheten af att, sådant oaktadt, oförändradt åt folket utlära hvad man sjeH betviflade, allt mera besynnerlig. Hvarje ädel menniiska tvangs ovilkorligt att uppsöka en ståndpunkt för cbristerdomen, hvarpå den kunde stå fast, follkomligen fredad för otrons anfall, ceh tillika så öfverensstämmande med sig sjelf, att skulnaden emellan esoterisk och exoterisk lära uppbäfdes, och en christen bekännare med öppen panna och rent medvetande kunde predika ailt hvad han trodiden, och tra allt hvad ban predikaden. Det är denna högre ståndpunkt man kallat ry, eburu: den icke i egentlig mening kan vara det, enär den redan finnes till sin:kärna uttalad af Christas sjelf och församlingens första lärare. Det är den, som ofvanom de blottz yttre symbo!erna och strid underkasiade historiska berättelserna, visar christendomen såsom en rent arxdlig lära (om menniskoandensfrälsning: botande, Helande, heliggörande), i harmoni med själens mest sublima känslor och med förnuftets rätt förstådda kraf, hvilket omöjligen kan stå i kamp med Gud, då Gud sjelf också skapat detta. TImedlertid kan man säga, att denna högre ståndpunkt framkallades: genom den otro och religiösa skepticism ända till liknöjdhet, hvari tidehvarfvet sjunkit just till följe af ett envist vidhållande af krassalegender, af fakta och sattser, dem Christus aldrig lärt. Det var den köttsliga christendemen, som födde otro, ljumhet och gudlöshet; men det goda kan man säga följde häraf, att otron nödgade menniskorna att taga sin tillflykt till en. andlig chbristendom, en lära af evig art, obercende af sidant, s0m är linguistiska tvister underkastadt. Immanuel Kant, den tyska filosofiens pånyttfödare,. var, genom sitt arbete öfver Religioner inom Förnuftets gränsor, den förste, som istor gjorde försöket att framställa de religiösa ideer hvilka, såsom rent andliga och förnuftiga sattser ligga i cbristendomen och dess historiska uppenbarelse. Efter Kant trädde många in på samm: bana. Schelling, under sin strid med Jacobi arbetade utan tvifvel åt ssmma håll; men tyck tes på sednare tider hafva omfattat en riktning ej väl öfverensstämmande med hans förut tyd ligt uttalade läror, Likväl har han på så