Aftonbladet – 23 april 1842, sida 2

VÅLNADEN. Så hör mig, Doge, och handiz. I morgon, då de kejserlige komma, . Tag dem emot med hycklaras hala glädje, Dig böj så ödmjukt, att föraedringen Af harm må rodna; tala söta ord, Men af den sötma, som i giftet rider, Och spela falskt. Söf in godtrogenheten, Men när den slumrar — då är tid för dig. DOozzn. Förklaring! ljus i dezna mörka gåta! VÅLNADEN. Det ljus må verka, som en blixt i natten. Hör uppmärksam: när mörkret breder täcket Kring sjö och land, och Mareuskleckan klämtar Sitt dofva tolfslag öfver Piazetta, Då låter du nedrifva vattenverken Vid Arsenalen och vid S:t Stefano, På det att hafvet fritt må rusa in Och till en vattengraf förvandla staden. DoGEN. Omöjligt, efterverlden skulle söga . .-. VÅLNADEN, Att siste Dogen var den siste hjelten I republiken, att Venedig sönk En sol i vågen — sen den lyst en verld. DoGEN. För sent, omöjligt. Fiendernas fana På Lido svajar. VÅLNADEN, O, du fruktar den? Så gjorde icke dina store fäder, Men kom ihåg: att Nemesis har spiran 1 verlden än och vakar öfver folken Och deras rätt; och att hon alltid straffar Den makt, som trotsar hennes gudalag. DoGEN. Jag vet det väl — men jag är slumpens verktyg Mitt bittra öde kan ej ändras mer. VÅLNADEN. Du skrifver under? DoGEN. Du har hört mitt svar. VÅLNADEN. Så vet ditt slut: den stund du underskrifver Venedigs fall — du skrifver egen dödsdom,