Aftonbladet – 23 april 1842, sida 2

HISTORISKA GRUNDER FÖR VÅR TIDS RELIGIOSA STRAFVANDE. (Forts. från N:o 85.) Det var klart nog, att i ssmma mån, som den christna församlingen till sina yttre former stadgade sig och en kyrka med presierskap, icke längre såsom lärare blott, utan med hierarchisk myndighet, utbilgade sg till den grad, att det andliga ståndet kom i snart sagdt uteslutande besittning af tidehvarfvets hela bildning, leddes också detta stånd, allt mera hinfördt af sip makt, att värda sakerna till sin fördel. Det bistoriska blef då det vwigtigaste föremålet för tron; hvad de andliga beslöto på koncilierna, utgjorde lag för församlingarna; hvarje afvikelse derifrån förklarades föra till evig fördömelse, och sekter, som vågade hysa en varierad öfvertygelse i de för lifvet obetydligaste spörjsmål, förföljdes genom verldsliga medel, såsom kättare, värde att utrotas med eld och svärd. Sekel efter sekel måste naturligtvis det historiska religionsområdet ökas; kulten, den yttre gudstjensten, erhöll en mängd tillsatser af allt mera bednisk anstrykning, sisom att bos presien, i förening med de heliga handlirgar ban i kyrkan förrättade, skulle ligga ett slags medlarekall, satisfierande den vredgade Guden ech uträttande en försoning af församlingens synder. Till kjelp för anden skulle lända: messor, helgons tillbedjande, dyrkan at retker, valtarter, kroppsdelars gisslande, bortilemnande af sin egendom till kyrkan, oeh afläggande af löften, som, ju maturstridigare, vidrigare oeh förfärligare de voro, ansågos destemer behaga det högsta väsendet. För att stadga och bibehålla den eröfrade bierarkiska makten öfver samvetena, uppfanns dogmer om den förnämste prestens egenskap, att vara sjelfva Christi ståthållare på jorden; ooh alltsammans bragtes till ett oantasteligt system genom läran om den gadomliga ande, som förklarades alltin hafva hvilat och fortfarande hvila öfver Tradiäionren, hela kedjan af mötenas beslut, bullorna och legenderna. Detta fortsattes, i det närmaste obehindradt, intill lutherska reformationens epok. En sto mängd religiösa dikter bortskuros nu obiidkeligt gerom de första reformatorernes förklaring om uödvändigheten alt återgå till Bibeln, såsom ensam det högsta rättesnöret (Canon) af gudomlig art; hvaremot hela den påfviska Traditionen nedsaties till menniskoverk. Detta steg hade likväl ånga följder, som sjelfva de första reformatorerne ej tyckas hafva förutsett, åtminstone icke i ord uttalat. Men Protestartismens grundsats var dock en gång för alla gifven,. och hvad som deraf sedan följdrikligt utgått, måste nödvändigt tillerkännas Protestantismen sjelf och anses tillhöra reformatorernes ange, äfven i de stycken, der de under sin jordiska lefnad ej kunde hinna utlägga allt i. ord, eller framtränga till bestämdt medvetande af hvarje enskild, ehuru med grundsatsen oundvikligt förknippad fråga. En af Protestantismens gifna följder v:r att sedan kyrkans absoluta makt en gång sågs bruten och församlingens pröfvorätt andliga ämner blifvit erkänd, inrymdes härigenom åt förnuftet sjelf en rättighet att granska, som småningom ål thbeologien gaf den nya riktning, att man börNEVER OSTRON NERE EON EEE