omedeibar nådeverkan, och utan alseende på hennes eget verkliga tillstånd af sedlighe:); vidare: i est vidhållande af formell, skenbar fromhet, i sicnets nedslagenhet, tillika med afbål lande från oskyldiga, af Gud sjelf naturen medskapade böjelser, jemte så mycket starkare öfverlemnande åt naturstridiga lustar: i andeligt högmod och orättmätigt förakt för tiliåtliga verlds liga göromål och nöjen: i sabbatens helighållande genom yttre, till en del småaktiga och intet betydande iakttaganden: i botöfningar, gisslande, bann, bigt: i allt detta, med få ord, som, i stället för ait bilägga och försona den stora striden emellan Gud och lifvet, gör tvisten, så mycke: som möj!igt, obilägggelig — alla sådana menniskor, mer eller mindre välmenande och uppriktiga, utgöra från årtusenden tillbaka ett enda stort kulturslag, inom hvad trosbekännelse de än för öfrigt må befinna sig. De hafva egentligen alidrig tillhört någon viss, pos:tiv religion, men t:3ff.s på området af alla. Om de förstode sig sjeltvs, så skulle de veta, att de i grunden äro dyrkare af Nilmlism: de uppfatta det Absoluta blott såsom Negationen af allt Något: de gå ut på att afbålla sig ifrån Allt, för att dymedelst söka Gud; men träffa i stället Intet. Ty de Lunsa, efter sitt sätt att förstå det Absoluta, aldrig finna bonom uti Något, enär hvarje sådant, just genom att vara ett begränsadt, :f dem anses för ondt. Detta kultur-fenomen finna vi bidst hos Buddaisterne i den innersta Orienten; det har sedan fortplantat sig och återses I olika former öfverallt. Det upptäckes ibland Katholiker och Protestanter, likaväl; ty det tillhör ingendera positivt, men det är också icke emot någondera. Dess grundid består biott uti att söka undfly allt Något (allt individuellt, begränsadt, ändligt), emedan hvarje sådant skal! vara syndigt; de arbeta således på att förinta sig sjelfva och om möj!igt, af heligt begär, äfven alla andra; enär blotta Iatet är det ratt heliga och syndfria. Men såsom de likväl, oaktadt allt utdflyende, späkande, afräzande af det ena Något efter det andra, omöjligen kunna vinna den stora segern att nånsin komma til ett rent Intet, så arbeta de sönder sig för en Omöjlighet. En och annan vänder då om på halfva vägen, fortfar väl med semma slags jargon som förut, men faller med själens begär ned öfver något i sig sjelf lika syndigt, som allt annat, men hvilket han för sin räkning uudantager, för att lefva. Sidana easkilda sluta således med att blifva skrymtare. Dessa slags Religiosi (hvilka i Europa sednast. uppenbarat sig, bland annat, under namnet Methodister) hafva i hvarje tid lättast af alla menniskor iåit binda sig till allt hvad man behagat för dem utstska; ty, enär verlden och lifvet för dem utgör ingenting, så gå de gerna in allt hvad det nånsin kan falla någhet in att bjuda. Methodismen är peciell gren af detta kulurslag, i vår: sekel; dess grundåsigt af lifvet har i fordna perioder funsits hos Asketer af alla färger, hos s, k. Pietister, Läsare, Böhmister m. fl. sins emellan olika i mycket, men öfverensstämmande i den Buddaistiska grundföreställningen om Gud och Verlden. Personer, tillhörande denna bildningsart, betraktades ständigt med stort välbebag af styrelserna i samhället och kyrkan, emedan dessas öfverherrar af dylika individer aldrig röna motstånd, ehvad de vilja bemäktiga sig. Man må således alldeles icke tro, att det är af enkom kärlek till det enskilda fenomenet Methodismen, eller af tycke för dess sattser i sig sjelfva, som Prelaturen och Makten i allmänhet så välvilligt omfattat der; tvertom, torde de för egen räkning le åt dess svärmeri och kasta den ifrån sig, om den icke längre kan tjena dem till ändamå!et. Men de inse tydligt, att om massorna kunde förvandlas till hopar af så beskaffade ver!dsföroktare, som ofvanföre beskrifvits — till Budda-bekännare (icke till namnet naturligtvis, men till saken och till verldsåsigten, likasom i Japan, China, Tatariet, Tibet och östra delen af Indien, der den mest utbildade verldsliga och andliga despoti derföre kan ega rum) — så skulle medsamma också här i Europa faran vara förbi för den strängt kritiska granskning, hvartill tidehvsrfvet blifvit väckt, rörande gudaläran i denna verldsdel. Det behöfs icke mer, än att menniskorna allmänt bekomma det sinnelaget, att på jorden efterfråga ingenting — på grund deraf, ati bvarje Något är syndigt, och saligheten endast finnes uti själens ned-dykande u:i det rena Intet — så skola nog alla sedan blifva redebozna, både att med nöje lemna ifrån sig sina timliga egodelar, och att obetingadt sätta tro till alla kyrkliga traditioner. Hvarken tvifvel eller motsägelse ega då mera rum. Menniskorna tillförsäkras om Himmelriket, emot den lilla koncessionen blott, att lemna ifrån sig Jorden. Denna är väl i sig sjelf så föraktlig, att ingen alls borde bry sig om att ega den; men herskarne i kyrka cch stat taga den ändock, på det den icke måtte ligga alldeles handlöst. Bördan af detta besvär plågar dem mycket, men de pålägga sig den med godhet och nåd. Det är således också billigt, att de, jemte allt det öfriga, äfven fordra tacksomhet af folket, en djup tacksaruhet, för det dryga arbete, de bestrida, att taga ifrån folket hvad det har. (Forts. e. a. g.) STOCKHOLM den 23 April. — Efter det Konungens Befhde. i Upsala län hemställt, att de kronofogdar och häradsskrifvare inom nämnde län, hvilka i anseende till väckt fråga om ny reglering af fögderierne, endast erhållit förordnande till sina tjenster, måtta sadan nämnde fråga förfallit. erhålla hekräf