Aftonbladet – 9 april 1842, sida 2

För det andra måste man, för att gifva det ofvan citerade svaret egenskapen af påfviskhet, billigt öfverväga haruvida möjligheten att tala, skrifva, trycka och göra sig känd på något annat ställe än i Aftonbladet, vore afskuren i och med förnekandet af en plats inom bladet. Men sådant är på intet sätt fallet. Hvaruti ligger då påfvedömet? Jo, deruti, menar insändaren, att Aftonbladet icke vill göra sig sjelf till organ för propagerande af läror, som det för sin del ogillar! Det är dock isanning temligen mycket begärdt, och för öfrigt, utom sin grofva orimlighet, bra ohistoriskt. Ty påfvarne brukade man klandra för det, att de hindrade andra menniskor fritt säga, skriiva och trycka sina tankar, bäst de ville, kunde och gitte; men aldrig bar det förr fallit någon menniska in, att påivarne sjelfve och med egna medel stuile arbeta emot t. ex. katholicismen och sina egna tänkesätt. Att bränna Hieronymus af Prag och Johan Huss, då de ville uttala sina religionsföreställningar, och att genom ett dylikt kraft medel, liggande helt och hållet utom diskussionens fält, göra för dem omöjligt att vidare tala, det var påfviskt gjordt; men ingen hade väl fordsrat af t. ex. Leo X, att han i egen person skulle predika lutherska läran. Hvad vill då insändaren? Begagnar han ieke vanliga menniskobegrepp? och är han lika! okunnig 1 historien som i matbematiken? Han säger sig äiska att vara praktikusn, och något ditåt lärer han väl ock förstå med den besynnerliga index-expurgersen, hvars mening det icke är godt att begripa. Ar det hans tanke att försvara sin plats på samma linie med Oile Nötbom, Dumbom, elier någon aunpan lika iilustre, fast afsomnad notabilitet; så vilja vi icke göra honom förhoppningen om en sådan ära stridig. Tidningspåfvens slut är imedlertid det mest pikanta. Frågan angår nemligen, som man der ser, egentligen den stora riksnödvändigheten, att blifva Aftonbladet qvitt. Härtill fordras uppoffringarn, menar han; och tiden torde vara iane, då hvarje sann fosterlandsvär, måste vara hetänkt på kraftmedel. Tidningspåfven föreslår nu ett sådant som är högst genialiskt. Han vill, att menniskorna skola bögtidligen förbinda sig, Qtt icke upptaga ett Aftonblad i sin hand, så länge den despotiska ensidigheten fortfar. I De flesta skola sannolikt förmoda, att dessa uttryck endast äro pågra löst utkastace ord för att gitva luft åt förargelsen öfver misslyckandet af alla de föregående uppmwaningarne, bönerna och öfvertalningarna genom vissa devuerade i landsorten, att ej mer prenumerera på Aftombladet; ai det stora korftågsprogrammet i Wermlauds tdving mot slutet af sistlidne år, i semma ändamå!, spionerierna på postkontoren efter Aftonbladets abonnementer, aktieuppoffringarna för Svenska Biets uppsättning och dess uttrugande genom vänner och väns vänner, samt slutligen försöken under Strausser-rättegången, att framställa Aftonbladet såsom en represevtant al irreligiositet och gudlöshet. Allt detta har väl ingenting förmått uträtta och skall också häanef:er bära ingen frukt, så länge man icke förmår att vederlägga Afionbladets grundåsigter och visa orimligheten eller den förmenta samhällstörstörande egenskapen af dess läror, i afseende på konstitutionens anda och de sociala idgerna. Men det finnes, såsom bekant är, en fraktion i vårt Jand, likasom i flera andra länder, hvars bufvudegenskap är, att hafva ingenting lärt och ingenting glömt: som är starrblind midt på ljusa dagen och icke ser, att tiden äfven hos oss gått framåt, att man måste något jemka med sig åt denna tid, och att dess fordringsr numera ingalunda kunna tillintetgöras i och med Aftonbladet eller Dagligt Allehanda eller någon an) Härvid glömmer den kloka projektmakaren tvenne omständigheter; 4:o att hvar och en, som skulle ingå på denna förbindelse, medsamma offentligen om sig sjelf utropar ungefär följande: Mina vänner! jag bekänner mig offentligen vara en man, som icke förmår skilja emellan lögn och sanning; hvadan jag beslutit att icke med mina fingrar upplyfta och för ögonen sätta ett papper, som torde innehålla idel bedrägeri, ehuru det gudrås för mig ser ut som bara sanning!, vore fullkomiigt riktiga, hvilken bekännelse om egen idiotism icke torde blifva så lätt att få mången klok menniska att till sin skam ingå på. 92:o har projektmakaren begått en stor inkonseqvens, som-efter orden: wicke upptaga ett Aftonblad i sin band,, tillagt: så länge den despotiska ensidigheten fortfarn; ty så hygglibt, hofsamt och index-expurgensiskt detta vilkor än må låta, så är det likväl omöjligt att verkställa, emedan ingen kan veta när den despotiska ensidigheten i bladet upphör, om han icke får Inna nä I an band mah änn stt anvsda LR 2 24 oo