Aftonbladet – 9 april 1842, sida 2

Frågan rör ingenting mindre än ett Påfvcvälde inom Tidnings-litteraturen, och thiaren gifves åt Aftonbladet, i hvars mun lägges det byggliga valspråket: Frihet att tänka som JAG tänkery, och undan hvars pifliga dacbladsvälde det är högst nödvändigt att tillvägabringa en reformation. Huru denna reformation skall kunna försiggå finnes också mot artikelns slut påpekadt. Enligt menniskors vanliga begrepp förstår man likväl med påfvevälde inom tankens verld ett sådant, som utbreder eller bibehåller sig med en annan makt än sanningens egen, och genom andra vapen, än öfverläggningens, diskussionens, raisonnementets. Nu ledes man till den frågån: hvilken annan makt, och hvilka andra vapen har väl Aftonbladet begagnat, eller ens kunnat begagna? Har det sysslor att disponera, för att få folk att hålla inne med tänkesätt, stridiga mot dess egna? Kan det gifva löften eller utsigter om befordran åt någon, som predikar en behaglig sats? Kan det, under hvarjehanda svepskäl, afsätta personer, om ock annars aldrig så nitiska och gagneliga i sia tjenst, blott der för att de våga bruka mensklig tanke och ett förnuft, som icke offrar åt lögnen eller våldet? Om så icke är, ser det verkligen ut, som om ett påfvelknande välde inom tankens verld snarare vore att söka på helt annat håll, än Aftontonbladets. Utöfvar detta blad verkligen någon makt inom nationen, hvilket man af den förskräckte invändarens fanatiska fraser frestas att förmoda, så kan detta omöjligen på :nnat sätt gå till, än så, att den läsande och tänkande allmänheten inom dess spalter funnit sanningar framställde, hvilka den tyckt skäligt vara att hylla. Men sanningens välde har ingen före insändaren i Biet behagat kalla påfviskt. Gilves det väl någon i Sverige, hvilken det ej står fullkomligen fritt, att läsa eller icke läsa Aftonbladet? Att tala, skrifva och trycka deremot, så mycket han vill och hehagar? Får man nånsin göra så emot de pålfviske, månne? Det miste således vara sanningens egen makt, som förekommit insändaren så förfärlig, farlig, ja faslig. Och i sjelfva verket är den så äfven för hvarje person, hvilken önskar handla i mörkret och få saker af dithörande natur gällande. Det är onekligen visst, att sanningen innebär ett slags despotism, i den meningen, att hon, en gång insedd, icke Ister sig förnekas af själen, utan tvingar utan nåd och bjelp. I denna mening kan man säga, att t. ex. Euklides utgör en a! verldens mest absoluta despoter: ja, att hvarjt aritmetika, för så vidt hon saknar tryckfel, innefattar flere tusende .saiser, deruti ingen fribe! Jemnas, att tänka annorlunda än satsen uttrycker sig sjelf. Två gånger två är fyral Det äl visseligen den mest despotiska sats man, kan föreställa sig, emedan det omöjligen kam göras til något annat. År insändaren aldrig så litet mathematikus, så vet ban detta. : Och om allt annat här i verlden kan man i lika mening säga. att det i samma grad, som det talar sanning, icke tillåter sin motsats gälla. Om man t. ex. påpekar en handling, en åtgärd, en regeringsmaxim, stridande emot befintliga lagar eller emot sundt förnuft, så är anmärknpingens egen inneboende sanning af ett ganska sträft slag: den är ovederlägglig, allmänt antagen, så fort den bli känd, och despotisk i den meningen, att ingen, som anmärknivgen rör, kan rädda sig undan tånkande menniskors ogillande. — Men ändock bar det aldrig fallit någon in, före denne insändare. att anse en sådan sanningens makt för ett påfvedöme. Och hvarföre? Ty den nyttjar inga andra vapen, än den fria diskussionens. Hvad som egentligen lär hafva förgrymmat insändaren, är, att Aftonbladet nekat införa en inskickad artikel, derföre att dess innehåll heit och hållet stred emot tidniogens egna hufvudåsigter i offentliga ärender. Redaktionen hade nemligea svarat sig med all beredvillighet inlaga sådana repliker, som lemna upplysning em outredda eiler felaktigt anförda, eller oförstådda sakförhållanden, men deremot icke kunna göra siz till organ för motsatta allmänna Ååsigter psådana ämnen, rörande stat och kyrka, der bla,det en gång för alla prononcerat en bestämd nöfvertygelse, som det söker utbreda och görs gällande., Det är denna förklaring, som insändaren fianer påfvisk. Först och främst får man här fråga, hvilken annan tidning gör sig till budbärare af artiklar utaf motsatt tendens emot de åsigter, som den sjelf bekänner sig till? Vill Svenska Biet hafva den godbeten gifva tillkänna, om det har Just till ett sådant försök, så skola vi kunna lofva, att till lindrande af redaktionsbesväret lemna ett litet underbåll åt dess spalter åtmivstone till halfva tidningen. Eller är kanske meningen att en addan färhicrdalca chulla alla för Aftanhla Jas