Aftonbladet – 21 mars 1842, sida 3

hade vi tillfälle att lära känna den afskyvärda smärta, som förorsakas af musquitos, dessa giftiga insekter, hvilka nästan döda menniskor genom sin omättliga bledtörst. Olyckligtvis hade det ej fallit oss in att begagna den florsgardin, hvarmedelst man skyddar sig för dem, och hvilken kallas musquitogardin; denna var uppknuten under sängtaket. Men ingen kan gerna få en allvarsammare tillrättavisning för försumlighet, än vi under denna natt. Musquitos (af Musca) äro för öfrigt lika stora samt lika till utseende med de vanliga myggorna, kanske ej heller giftigare, om saken rätt undersöktes. Omkring väggarne löper en hel svärm ödlor, hvilka se ätt otäcka ut. men vi hade redan om dagen erfarit, att dessa ej gjorde något ondt. Man berättade oss, att en nyligen ankommen sergeant tillbragt den första natten i Indien med att döda dessa oskyldiga djur, i dena tron, att de voro giftiga skorpioner och att det således gällde lifvet att utrota dem. Men långt ifrån att dessa djur skulle vara skadliga, äro de tvärtom välkorana; emedan de oupphörligt jaga efter musquitos, myggor och vägglöss, hvilka finnas i ofentlig mängd. Tamulerne kalla dessa nyttiga ödlor Ipulli, det är: myggeller flug-tiger; framdeles skola de således vara mina bästa vänner, och aldrig skall deras hväsande läte, enligt den malabariska vantron, blifva någen ond profetia för mig. Man måsie också snart vänja sig vid att låta den illaluktande mnäbbmusen eler muskusråttan efter behag spatsera ut och in i sina rum, ty under den varma tiden har man fönster och dörrar öppna både natt och dag. Litet bör man förarga sig öfver, att midt i natten, under sötaste sömnen, blifva väckt af ewt lika plötsligt som genomträngande kattskrik, ofta under sin egen säng. och det tjenar till intet att biifva ond och stiga upp för att slå katten, ty den flyr lätt genom en af de många dörrarna eller fönstren, hvilka alltid stö öppna, och sedan kommer kanske en annan snart. in samma väg för att likaledes uppstämma sitt afskyvärda jamande. Värre är det dock med hundarne, som ej hafva någon egarö, de så kallade pariahunderne, hvaraf många, uthungrade, om nätterna komma in från byarna och aflägga besök i europternas hus. Jag har en gång förgäfves försökt att köra ut en sådan ur min sängkammare, han lade sig helt lugnt ned och morrade, så att jag måste ropa på hjelp och slutligen fick ned. honom på gården, der han dödades, men tyvärr på ett långsamt och grymt sätt med påkar och en ormgaffel, de enda vapen som funnos i huset. Vidt omkring hör man schakalerne tjuta om natten. De uppehålla sig isynnerhet på de ställen, der de döda uppbrännas, och der liken af barn samt af medlemmarne af vissa kaster begrafvas. De likna pariahunderne, men äro mindre. Då de nalkas bebodda orter, komma de stundom i strid med hundarne. men. fiy mestadels, och undkomma emedan de äro mycket snabbare och med mycken list förstå att narra sina förföljare. Den vilda hunden, maranay, är ett slags hiller eller mird och föder sig på samma sätt som dessa djur. Han uppslår sin boning under taken, isynnerhet på sådana hus, som länge varit obebodda; man ser då hans långa svans hänga ned under taket och kan utan svårighet fånga honom vid den. Harar och kaniner äro allmänna i Indien. Ett slags mycket stora, vilda kattor, mörkgråa med svarta ränder, uppebålla sig i trädgårdarna utanför staden, der de söka smyga sig in i hönshusen. Ugglorna skrika högst obehagligt, men tjuta ej så melankeliskt som hos oss, de hafva ett skräMande och för främlingen mycket ovanligt ljud; missionskyrkan här i staden är deras käraste vistelseort. Så går det till om natten, och om dagen göra sparfvar och kråkor ett ohyggligt oväsende, isynnerhet de sednare, som äro mycket djerfya. Det värsta är dock de många giftiga djuren. Man måste i sanning skatta sig lycklig, om man icke trampar på ormar eller vidrör skorpioner i sitt rum, hvilket kan hända ganska lätt; hvarför man måste låta ljus brinna hela natten i sofrummet. Om det ej vore verkligen farligt, så skulle man väl ej förgäfves bränna lampan. Tvänne stora boas-ormar finnas här i huset, hvilka skola skickas hem med fartyget. Den ene hade imedlertid gömt sig på något ställe, så att man ej var i stånd att få rätt på den, fastän den synts dagen förut. Dagen efter skeppets segling fann man den bakom ett stort skåp, der den gömt sig under tiden och lefvat af muskusråttor och dylikt, som den fångat i huset. Den förrådde sig sjelf Iderigenom att den hväste i sitt gömställe, då man skulle sopa bakom skåpet. Det är imedlertid en tröst att veta, att denna orm ej är giftig och ej gör något ondt, om den icke är hungrig. Luften är svalast om morgonen. Vid solens uppgång och så snart dagen grydde gjorde jag derför en promenad omkring staden, öfver kyrkogården och till mitt blifvande hem. Det larm, som krå. korna göra här i landet straxt på morgonen och nästan hela dagen, är nära nog odrägligt. Oaktadt kråkans skrik icke är oss alldeles främmande, låter dock tuppens galande mera hemmastadt, och en liten fågel — kråkkonungen, låter ständigt höra sig, kort före dagens inbrott med en skön, hvisslande stämma, nästan lik trastens. Papegojor, hvaraf hela hopar flyga omkring, föra också oväsen, men dock lej så mycket eller så oangenämt som kråkorna. Deremot är påfågelns skrik ytterst genomträngande, icke de vildas, hvilka man blott finner i det inre af landet, utan de tamas, hvilka de mera välmående Tamulerne hafva i sina hus och Brahminerna vid sina pagoder. Men en mer smattrande och larmande, mera tröttande och bedröfvande klang; än musiken i afgudatemplen, kan väl ingenstädes höras, och är sjelfva afgudatjensten lika enformig och tråkig, så är det obegripligt att Tamulerne e för längesedan öfvergått till kristendomen, blott föj att blifva befriade från denna musik; ty det är sä kert, att intet europeiskt öra länge skulle kunns sl änsda dat afolvvärda larm car 2tadkAmmeg ås.