rande tallrikarna och de pinglande trianglarna. Men man kan kanske vänja sig vid detta också, och finna dessa ljud lika sköna och nationela, som Skotten sin säckpipa. Man tror icke, buru absurda smak och nöje kunna blifra. Husdjur. Alleerna hafva redan ett naket och förtorkadt utseende gesom hettan, och vid deana tid äro Nelluåkrarna (risfälten) blottade på all vegetation, så att man kan spaisera öfver dem och de många kanaler och diken, som genomskära dem. Dessa Je ej en sång så bra ut, som sädesfilien hos ses, så bar är marken och så nära afskursa med Han de i reder planterade Nellubuskarna. Daz från da3 blir det pu sämre, och allt, som ej vattnas: eller ej har skydd af trädens skugga förtorkar helt och bållet. Träden motstå med beundransvärd styrka den starka hettan som tyckes besegra allt. utom dem. De stackars oxarne och bufllarne, som mås:o arbeta i denne solglöd och likväl hafva så dåligt bete! Ät ven korna måste bära tunga rissäckar och utomdes: fåra mjö! Ika sig, om det anners är möjligt att aftappa dem någon mjölk. snor finnas här i stor mängd, och jag vill lemna oafgjordt hvilka som äro de fu taste, åsnorna eller buffisrna, ty med sin askgria hud och det lata sätt, hvarpå de röra sig, täfla de hida om priset. De stora hvita oxar, kvaraf så väl europeer som infödingar betjena sig, då de ej hafva råd att hålla sig hästar, äro vackra, ståtliga jär, med långa, glänsande horn, hvilka ofta i spetsen äro prydde med metallkulor. De infödda häarne äro små, fula krakar, som kallas Tattur, de säljae för en spoitpenning, men duga ej heller til! något annat an att bära bördor, liksom åsnorne, samt röra sig med samma tröghet och låsgsamhet. De arabiska hästar, hvilka man ofta hit inför, och sandra, mindre dyrbera bästar ur Maratterna3 land, från Pegu, Atschin etc., kan man ej, här i södra lodien, kalla infödda, och de säljas åt engelsmännen till mycket höga priser, såsom 70, 400, 500, 4000 till 4500 Madras Rupier. Hindostanerne hafva en besynnerlig osed att med de brokigaste firger måla sina hästars svansar ech manar samt sina oxars hörn, men de älska i allt det brokiga och mångfirgade. Nyligen såg jag en elefant vid ett mohriskt bröllop, hyartill den blifvit hyrd från ett hinduiskt tempel, i det inre af landet, för 5 pagoder. Den sig ut som om den heft hvits strumpor på sig, i sådana veck föll skinnet på benen, då han gick, förmodiigen af msgerhet och brist på foder, ty eti sådant djur äter en Madras Rupie daglizen, om det icke skall svälta. Det är derföre blo je mest henmfedl!ad2 pegoder och rika infödingar, i synnerhet furstarna, som hålla dessa dyra djur. I kolonien härstädes finner man dem icke, deremot hålla de engelska guvernörerne, liksom furstarne, sådena. I det inre af landet begagnas de tiil tigerjagt, och på Ceylon, hvarest ännu många finnas i vildt tillstånd till att fånga deras likar. De flesta europeiska ritningar af elefanter hafva ännu ett fel, remligen på djurets bakben, hvilkas leder böja sig, liksom frambener. (Forts. följer.)