sjunkna tillstånd, som en ny menniska. Den gamle B. är liksom död. En annan A. har i Honom uppstått. Samfällt med A., eller rättare, genom Å., arbetar nu B. så krajligt, att han vinner sin befrielse ur den elaka husbordens tjenst. Frigjord utträder han derur, följer A. tull fadershemmet, och den kärleksrike fadrev kan åter der upptaga sin återvunna son och införa hocom i sina utvaldes krets. A:s rättfärdighet bar således rättfårdiggjort B., d. ä. gjort honom rättfärdig. A:s gerning är tiilfyllestgörande för B. A:s förtjenst har i sjeliva verket blifvit B:s. Fadren har med sitt arbete och lidande återköpt sonen och gjort honom fri. Så uppfyller kärleken det svalj, som utan den e kunde uppfyllas.n Om vi nu få föreställa oss, att denna framställning utgör ett med sig sjelf likartadt, samhörande helt, så att förf. icke i sina sednare uttryck vill i hemlighet hafva någonting underiörståddt, hvarigenom hon återtager den klara tanke, hor i framställaingens början eller föregående uttryck ovedersägligen uttalat; så innebär dess ide, att försoningen består uti själens läkedom. Synden beiraktas såsom ett fenomen af sjukdomstillstånd i menniskoanden. Så fert det sjuka är häfvet, d. ä. så forl den syndiges hjerta, vilja och tänkesätt blifvit förändrade tili godt och sant ifrån sitt förriga onda, illvilliga, falska, förvrängda : kick, så att anden blir återställd, frisk och helad, så är menniskan i och med detsamms med Gud återförenad (försonad)). Men Christus är och förblifver i alla fall frälsaren, emedan han ensam utgör den läkare, som kan verka andens förändring ifrån det sjuka tillståndet til! det friska igen; och han gör det genom sin inflytelse på menniskosjäler, då (enligt utsagan hos Johannes) han lefver i oss och vi i konom. 7 Detta slags lära om synd och försoning ve; icke af någon hämnd eller vrede hos Gud, ej heller något enkom, utom varelsens egen beskaffenhet tillfogadt straff för det onda, utöfver de olyckliga och svåra följder, som omedelbart vidlåda det onda i sig sjelf, och hvilka ögonblickligt också upphöra, då det onda upphör att vara qvari själsbeskaffenheten, Vill man nu äfven kaila dessa följder Guds hämnvd, vrede och straff, så kan man visserligen så göra; men då måste man upplinna något ny!t och annat uttryck för den hämnd, den vrede och det straff, som tänkes öfvergå menniskan, äfven sedan, oaktadt och ulan afseende på cm han upphört att till beskaffenheten vidare vara ond (själssjuk), och hvilka således icke äro omständigheter, omedelbart vidiådande det onda sjelf. I det antagna språkbruket menas likväl med dessa ord just detta sednare: man förstår med dem just ett sädart slags hämnd, vrede och straff, som ligga utanföre den syndiges eget väseade, dermed icke stå i nödvändigt förhållande, utan måste utöfva sig, hvilka förändringar som helst än detta väsende må undergå; hvarföre, om detta slags hämnd, vrede och straff skall kunna inställas, något tredje faktum, äfven ulanföre själsbeskaffenheten, måste träda i verksamhet. Detta tredje har i alla tider allmännast hetat offer, såsom någonting erbjudet till blidkande af gudahämnden, gudavreden och gudastraffetr. — Emedan vi icke vilja onödigtvis uppfinna nya ord, följa vi det allmännast vedertagna språkbruket, och benämna endast det sedsare slaget — det utanföre syndarens väsende belägna — hämnd, vrede och straff; men de förut omtalade väsendet sjeli vidlådande omständigheterna af olycka, så länge väsendet är ondt, benämna vi icke så, emedan vi då skulle med samma ord beteckna två aildeles olika saker. Denna urskillnad är ytterst vigtig att klart och djupt fatta, emedan ifrån den utgå två alldeles olika grundtänkesätt, hvilka deia verlden, och göra det icke blott i theologiskt, utan i socialt-juridiskt afseende, till bestämmande af de brottsliges behandlingssält isamhället: antingen, nemligen detta skall utgå från principen om den brotisliges botande (vara ett Penitentiär-system) eller från igen om ett brutet rättstillstånd, som staten skall hämna, För att söka göra ämnet ännu begripligare, skola vi ånyo sätta framför oss tanken på synden såsom ett fenumen af sjukdom i den psykiska, moraliska organismen (menniskosjälen), och vi skota dermed uppsiälla en analogi i behandlingssättet af sjukdom inom den fysiska organismen (kroppen). Om en person t. ex. förkylt sig och fått frossan, så följa omedelbart med detta onda många fenomener af lidande, hvilka utgöra följder, vidlidande det onda sjelf och således kunna kallas ett organiskt lidande, emedan dessa svårigheter jemt räcka så länge, som det ifrågavarande oda förefinnes i den sjuka organismen, samt upphöra i och med det. Men skulle nu här det brul vara vedertaget, att dessutom tillfoga den sjuk: kroppen ett annat lidande, än hvad som hö rer till frossan; t. ex. piska magen, nypa e ) M:1 B:emer gör sid. 71 rad. 7-och 8 denn: