Aftonbladet – 21 mars 1842, sida 2

TRAUSS, EVANGELIERNA OCH MAMSELL BREMER. t (Forts. från 2 57.3 IV. Återlösningen, utan tvifvel det vigtigaste mne i hela christendomen, äfvensom genom sitt rundbegrepp, såsom vi skola se, af den mäktiaste inflytelse på några af sjelfva den yttre amhällsorganismens djupaste frågor, vill m:lt 3remer ) bafva förklarad genom en lilen beättelse, som förtjenar att läsas ordför ord. Hon jar klädt sin framställning i formen af en likelse, deruti tvenne personer, A. och B., uppräda: B. är syndaren och A. frälsaren. Hon äger (sid. 70 o. f.): B. bar förfallit i oordningar, och slutligen ymt ur sin faders hus. Långt skild derifrån jar han råkat i slafveri hos en elak husbonde vi kunna så godt kalla honom satan eller lögaens fader,), och derigenom kommit i mångfalligt elände. Fadren A. har hkväl icke föränirat sig genom sonens förändring.. Fadrens hjerta ir detsamma, men sonens hjerta och vilja måste förändras, om fader och son skola kunna äåterförenas (försonas), och sonen återkomma till faIrens hus. Derföre går fadren ut att uppsöka sonen, och för att komma honom rätt närs, påtager han sig en tjenares skepelse. A. blir till det yttre en tjenare såsom B. Han delar dennas usla vilkor, hjelper honom i hans arbete, vårdar honom i hans elände, och utstår i hans ställe misshandlingar af den onde husbonden, och under allt detta stärker och upplifvar han sonen oupphörligt genom sin kärlek, sitt exempel, sina lirdomar, genom sin kraft och godhet. Sonen B. inverkas siulligen häraf. A:s kärlek väcker hans. MKäriek gör hans vilja god; cch han vill göra hvad A. vill. A:s kraft styrker B:s, och denna uppreser sig småningom ur sitt ) Vi erinra läsaren ånyo om hvad vi sagt ifrån början af dessa artiklar, nemligen, att m:lk Bremers Morgonväkter visserligen icke i och för sig sjelfva förtjerade den utförlighet, hvarmed vi behandlat saken, helst de, oaktadt anspråket ait utgöra elt vederläggningsarbete, deck sakna både vetenskapligt och annat inre verkligt sammanhang med sig sjelf; men att vi ansett den lilla skriften ganska tjenlig till uppslagsända, för att få vissa frågor af allmänheten bebjertade, och följaktligen dertill begagnat der, enär vi förmoda, att den i sina flesta andra arbeten så förtjenstfulla författarinnans närvarande afhandling — som med alla sina lyten i innehållet, dock cbestridligen besitter välmeningens och äfven stilens värde — säkert är eller blir så läst, att hela allmänheten genom den, såsom medel, kan väckas till eftertanke i bortglömda frågor.