Aftonbladet – 21 mars 1842, sida 2

Jag är nyfiken — — —.) På hvad då? frågade Rosa. Men Jeannette log endast och upprepade sitt: Jag är nyfikemr — — — hvarvid Rosa plägade rodna. Ingenting hade sedan den tiden förändrat sig i den unga skådespelerskans, hvarken enskilda eller offentliga förhållande. Hon hade ännu alltid på teatern förtretligheter; ja, det såg ut sonx regissören föresatt sig att ailt mer och mer förnärma henne. Nir hon då kom hem, nedslagemr och sorgsen, satt hon väl en stund ledsen, mer derefter tog hon vanligtvis till det af Oskar erhållna schackspelet och, om Jeannette icke Var tillstädes, så spelade hon väl ensam ett parti. Besynnerligt var att hon alltid valde de svarta figurerna, hvarmed Hoheastein spelat efter middagsmåltiden, och att hennes tankar ofta midt under spelet tycktes sväfva långt port från schackbrädet. Derefter såg hon tigande På de prydligt inlagda rutorna; ja, det hände till och med stundom, att en tår stal sig frin hennes öga och föll ned bland figurerna. Om tanten märkte det, så bannade hon henue för hennes öfverdrifna retlighet och ömtålighet, ty hon tillskref denna sin slägtings sorgsenhet det obehag kom erfarit; men Rosa torkade hastigt sina ögon, samtade sörgfälligt pjeserna och sökte genom läsnicg och stusering glömma hvad som satt hennes hjerta i en sådan rörelse. Under representationerna, då bon eljest knspt kastade en likgiltig blick på publiken, sväfvade bennes öga nu upp till logeraderna, som om hon der sökte något föremål; men endast främmande ansigten mötte henne. Hur gerna skulle hon der icke träffat någon, som varit med henne