Aftonbladet – 17 mars 1842, sida 1

utgående efter annan grund och till högre be!opp än kommitterade uppgifvit och påräknat, icke blifvit inskränkt till de ändamil, angående hvilka 3 i ansvarighetslagen för statsrådet af den 40 April 4810 tillåter vissa afgifters fastställande, utan beräknats nödig för andra behof. (I protokollet nämnes såsom sådana, dels bestridandet af sådana extra omkostnader, som endast 2proximatift kunnat utföras, dels ytterligare bidrag till anslag för stadens publika byggnader eller för amortering af stadens skuld.) De tilltalade åberopade hvad de i nästföregående mål (se gårdagsbladet) anfört till ådagaläggande af kong). maj:ts höga rätt att besluta om städernas tolag och andra dem tillagda afgifter å varor eller fartyg, och yttrade i öfrigt, att broafgi.ten å käril, innehållande våta varor, icke kan anses såsom en ny pålaga, enär en enabanda afgift ägt rum från äldre tider för så kaliadt lakegods, och ingen giltig grund finnes hvarföre ett fat vin eller bränvin, upplagdt på Stockholms kaj, skall vara fritt från en pilaga till staden, som utgår för en bredvid liggande tunna sill eller kött, Lika litet som andra afgilter till städerna har denna pålaga kunnat eller behöft vara föremål för rikets ständers gillande, ) och Konungen var i sitt beslut derom på intet sätt bunden af det förslag stadens kommitterade afgifvit, m. m.) Om, säga de, genom kongl!. maj:ts beslut någon högre inkomst tilläfventyrs blifvit stadskassan tillskyndad, härrör det deraf, att samma afgift utsträcktes jemväl till sådana varor, införda från utrikes ort, hvilka efter kommitterades förslag skulle derifrån vara befriade. (Dessa hafva likväl rikets ständer genom tulitaxan beskattat.) De af just. ombudsmannen omförmälda andra ändamål,, hvartilt afgiften ansetts nödig, förklara svaranderna, helt peremtoriskt, 7ara fullkomligen lika beskaffade med dem 3 ans svarighetslagen uppräknar, såsom ledande till enskildas gemensamma nytta och beqvämlighet.) Siutligen finna de ett ytterligare stöd för sitt rådslag, att en väckt motion om upphörande af denna broafgift blifvit vid sista riksdag behandlad som ekonomisk fråga och af tre stånd (adel, prester och borgare) afslagen. En omständighet, som deremot synes bäst af allt bevisa nödvändigheten, att i alla bevillningsfrågor 4 stånds beslut erfordras. Justitie-Ombudsmannen anmärkte hiremot, att den slutsats synes nära nog vågad och ingalunda logisk, att en afgift eller pålaga, som första gången lägges å en varuartikel, som förr aldrig dragit någon sådan, icke skulle få benimningen ny, derföre att em ännu fiones med en dylik afgift belagd. Ena utredning af orsakerna hvarföre en varuartikel icke ovilkorligen skall draga samma afgifter som en annan, anser ham deremot öfverflödig, enär här blott är fråga om lagligheten af den form hvari den anmärkta afgiften tillkommit, men icke om afgiftens mer eller mindre lämplighet i statsekonomiskt hänseende. Just. Ombudsmannen anmärker äfven, att de tilltalade erkänt, att afgiften blifvit fastställd efter annan grund än särskilde komitterade uppgifvit, samt att ett högre beiopp derigenom skulle anhållas, än komitterade påräknat. Statsrådsprotokollet utvisar att beloppet ansetts behöfligt, icke ensamt till. underhåll åt stadens broar och kajer; och komitterades utlåtande utvisar, att de förhöjda afgifterna skulle komma att ingå direkt till stadskassan, samt följakligen användas till en betydlig del för aflöning afsta) Åter detta orimliga påstående, att städerna, gemensamt med konungen, således skulle ensamt kunna beskatta all handel och rörelse i landet, utan att ombuden för den öfriga delen af folket hade ett ord med i laget. ) Konungen skulle alltså till och med kunna efter behag beskatta Jandtmännen och handeln, äfven utöfver hvad de goda städerna sjelfva vågade af hans nåd begära? ) Deribland var, jemte annat, afbetalning af Stockholms stads skuld, och således minskningen i Stockholms borgerskaps och innevånares åtagna skatter för dennas betalning. Rådgifvarne erkänna då, i fråga om en lokal, att lindring i skatter kan vara till nytta och beqvämlighet. I sanning en koncession af demy som visat sig anse Svenska folket icke nog beskattadt för öfverflödiga utgifter och dåraktig statslyx. Men dessa herrar synas i allt hvad som rörer hela nationens rätt och fördel vara af den mening, att dessa äro underordnade en elier annan lokals eller korporations, SERTION diga föremål, hvarpå iag öfverflyttar henne. Dö